Ännu ett terrordåd skakar vår värld. Denna gång var det Nya Zeeland som drabbades, dåden riktades mot Al Noor-moskén i centrala Christchurch mitt under fredagsbönen och mot Linwood-moskén i samma stad. 49 människor mördades, nerskjutna av bland andra en 28-årig nyazeeländare som sände sitt dåd på Youtube.
Det är svårt att känna något annat än hat mot den som tar sig rätten att avsluta andras liv och dessutom påstå att det har något högre syfte. Men hatet har ingen slut.
En mördare är en mördare, en terrorist är en terrorist. Döden som påstådd hämnd är ingen hämnd, det är bara fortsatt terrorism.
Det är fullt förståeligt att den som personligen drabbas önskar gärningsmannen livets alla plågor och till och med dennes död. Samhället måste förhålla sig mer kallsinnigt och inte drivas av hämndlusta.
Det talas ofta om vilket hot som är farligast, det islamistiska eller det högerextrema. Att båda är villiga att ta till våld är klart och tydligt.
Terrordåd är trots allt ovanliga, mer vanligt är de mer lågintensiva attackerna mot vår demokrati. De som ryms inom lagens gränser men som ändå påverkar oss vare sig vi vill det eller inte.
Trollfabriker som genom enorma mängder inlägg från till synes ”vanliga” personer påverkar oss att tro att det förekommer massiva lögner om till exempel ett lands agerande. Ryska troll har lyckats övertyga oroväckande många svenskar att ockupationen av Krim i själva verket var en räddningsaktion och att det är USA som ligger bakom de eventuella våldsamheter som förekommit och framställt det som att det handlat om ryska styrkor.
Detta plus det allmänna tonläget i samhällsdebatten togs upp när Säkerhetspolisen nyligen höll presskonferens om sin årsbok.
Senioranalytikern Ahn-za Hagström: ”Det gäller hur vi uttrycker oss. Vad vi väljer för ord och hur vi skriver saker och ting. Oavsett om att vi gör det som offentliga personer eller privata personer, oavsett om vi gör det i traditionell media eller i sociala sådana. För det vi säger får betydelse, både nu och sen. Och vi måste göra vad vi kan för att inte höja tonläget ytterligare. Vi får inte göra det extrema normalt och tvinga ut extremistmiljöerna till att vara ännu mer extrema för att nå ut.”
Här behöver vi alla bedriva en stor portion självkritik. Inte tona ner relevant kritik eller granskning av våra meningsmotståndare. Men tänka på hur vi gör det. Vilka ord och jämförelser vi använder. Är det verkligen relevant att jämföra med Adolf Hitler eller Donald Trump?
Tonläget höjs och till sist måste den som verkligen vill sticka ut och höras ta till ännu värre arsenal.
Allt hänger ihop.
När sorgen sliter sönder ens bröst är det inte lätt att vända andra kinden till.
Men som kollektiv kan vi välja att hålla en sansad nivå och låta rättsväsendet ta hand om de brott som behöver ”hämnas” genom lagföring och lämpliga straff.