Vi vill så gärna ha en enkel lösning. Att det ska finnas nån som kan beskyllas och ställas som ansvarig för att det nu är som det är.
”Nog måste vi ta hand om våra egna först, innan vi hjälper andra”.
Det är ingen konstig tanke, den är mänsklig och i många avseenden relevant.
Det är i nästa led som tanken ibland går fel. Den tanken som säger att när vi hjälper ”andra” är det per automatik på bekostnad av ”våra”.
Så är det ju inte.
Hade vi slutat hjälpa ”andra” hade ”våra” ändå ibland fallit mellan stolar, blivit vanvårdade, dåligt bemötta och i slutändan inte fått den hjälp de behöver. Då hade det sannolikt varit de av de ”våra” som står näst längst ner i näringskedjan som fått hjälp på bekostnad av någon vi tycker hellre skulle haft hjälpen.
Så här: Den psykiskt sjuka (av de våra) ställs mot tiggarna (från de andra). Tar vi bort tiggaren så ställs den psykiskt sjuke mot alkoholisten. Båda av ”vår egen” sort.
”Varför ska samhället hjälpa den som väljer att supa när min psykiskt sjuka släkting inte får den hjälp hen behöver?”.
När de som befarar att svenska medborgare får stå tillbaka när staten väljer att hjälpa invandrare eller EU-migranter blir motsagda av oss som har en annan syn på saken, skapas ofta ett väldigt högt tonläge.
Det är svårt, nästan omöjligt, att göra sig förstådd. Från båda håll.
Det finns säkert de som vill utnyttja tiggarnas utsatta läge för att lura till sig pengar men det betyder inte att alla gör det. Du behöver inte ge dem pengar men att andra gör det och att kyrkan och Röda korset ser till att de har tak över huvudet, det betyder inte att du får det sämre. Det sker inte på din bekostnad.
De pengar som Region Gotland bidragit med kan man ha synpunkter på men regionen har också ett ansvar som inte kan nonchaleras.
Man kan (och får) inte stillatigande stå och se på när medmänniskor riskerar sin hälsa genom att sova i bilar eller tält mitt i vintern.
Vill man tro att tiggarna egentligen inte alls är fattiga utan tjänar massor med pengar på att lämna sina barn hemma, åka till Sverige för att låtsas vara fattiga, sitta och frysa på marken dag ut och dag in, ja, då får man tro det. Det är fullt tillåtet.
De som tycker att vi hellre borde se till att hjälpen sker på hemmaplan ska veta att så har skett.
Miljarder har gått till romernas situation i Rumänien via EU, men inte mycket har kommit dem till del visar bland annat den granskning som Dagens Nyheter nyligen gjorde. Det fungerar liksom inte som i Sverige i Rumänien, ett land präglat av korruption och fattigdom.
Trycket mot Rumänien och andra länder som behandlar sina medborgare lika illa måste öka, inte minska, det ekonomiska stödet måste vara bundet till tuffa krav på uppföljning och resultat.
En annan sak som är angelägen att uppmärksamma är att en stor del av dem som ska se till att ”de våra” får den hjälp de har rätt till, kommer från ”de andra”.
Svensk vård och omsorg skulle inte se ut som den gör utan alla våra invandrade välfärdsarbetare.