Var fjärde kommun vill ha tiggeriförbud. Det var rubriken på SVT Nyheters om den enkät de skickat till samtliga kommuners styrande kommunalråd.
Ja, och tre av fyra vill det alltså inte.
26 procent av kommunerna vill införa ett nationellt förbud mot tiggeri i Sverige, 61 procent säger nej. Ännu fler, 76 procent, säger nej tack till möjligheten att besluta om lokala förbud.
Den stora omsvängningen har skett inom Socialdemokraterna. Finansministern Magdalena Andersson förvånade somliga och irriterade andra, när hon menade att man riskerar att stödja brottslighet som människohandel, när man ger pengar till tiggare.
Det är inte bara borgerligt styrda kommuner som förespråkar ett tiggeriförbud även flera av de S-ledda kommunerna vill ha ett sådant.
Förutom det ganska omänskliga i att förbjuda människor att be om hjälp undrar man ju onekligen hur ett förbud skulle gå att genomföra och vilka resurser av framför allt polisen det skulle kräva.
För ser man nyktert på saken är det ju inte allt tiggeri man vill förbjuda, det är vissa människor som ska hindrar göra detta på vissa särskilda ställen och under vissa särskilda former.
Det sägs ju också rakt ut vilka man åsyftar: ”Vi ska inte ha tiggare i Sverige. Det kan inte vara så att Rumänien och Bulgarien exporterar sina fattiga människor till Sverige” säger Göran Dahlström (S), kommunalråd i Katrineholm till SVT.
När man renodlar vad det är folk vill förbjuda blir det ganska tydligt att det handlar om ett eventuellt upplevt obehag för alla andra, inte för dem som tvingas lägga sig på knä och be om pengar för sin överlevnad.
Däremot finns det ju befintlig lagstiftning att luta sig på för att bryta trenden att tiggeri numera åter är en ”accepterad” försörjning i Europa. Man får visats i ett land under en viss period utan nån särskild orsak men sen måste man antingen jobba eller ha nån annan egen och ordnad försörjning för att få stanna.
Det är som med alla lagar och regler. Om man undanlåtit att följa dem under lång tid blir det ett hårt slag när man börjar göra det.
Men även här är ju frågan en avvägning mellan problem och resultat. Alltså: hur stort är problemet och hur mycket får det kosta av våra resurser att lösa det?
Tiggeri löser inte problemen med fattigdom, säger de som förespråkarna ett förbud. Det är lite god dag yxskaft över den argumentationen.
Det är ingen långsiktigt lösning för vare sig individen eller strukturen, det är sant, men det hjälper just nu, för just den som får hjälpen.
De som säger att lösningen inte är att tigga skulle gärna få presentera nån alternativt förslag på vad som ÄR lösningen. Men det brukar bara stanna vid att tiggeri inte är det.
Något som skulle kunna göra skillnad är ju att EU-länderna omedelbart sätter press på Bulgarien och Rumänien att ordna det för sina medborgare.
En samlad aktion för att avkräva svar och åtgärder för hur man ser till att den långvariga diskrimineringen av romerna får ett slut.
Det kommer att ta tid och kraft att vända på detta förtryck men det måste ju göras. Annars har man inte plats i den europeiska gemenskapen.