Projekt. Kluster.
Två ord i tiden som ger mig rysningar.
Och det är inte av vällust.
Det finns en oroande övertro på att det lösa och flexibla ska landa i fantastiska resultat.
Bara man lägger på folk mer ansvar och mer arbetsuppgifter så kommer det att ge bättre effekt.
I en organisation där även delaktighet och inflytande är delegerat finns förvisso också större möjligheter för detta arbetssätt att lyckas än i strikt hierarkiska strukturer, där cheferna pekar med hela handen.
Men när det handlar om hur de 100 miljoner staten nu satsar på utveckling av Gotland som kompensation för att ännu ett naturområde ska skyddas, tror jag mer på konkreta och bestående insatser än projekt som läggs på uppifrån.
Det finns inget fel i ambitionerna att satsa på de gröna näringarna. Mer lokal förädling vore fantastiskt. Men det kräver också investeringar på långt mer än 100 miljoner och ska man dessutom konkurrera med jätten Arla om mjölken, då finns vissa orosmoln att ha i beaktande.
Man måste också ta hänsyn till alla andra faktorer som påverkar framställningen av råvaran, att ställa om en gård görs inte i en handvändning och när det väl är gjort kan man inte bara ändra tillbaka om det inte fungerar. Livsmedelsproduktion är omgärdad av ett gediget regelverk.
Det krävs långsiktiga förutsättningar och ett helhetsgrepp.
Jag är till viss del präglad av alla fluffiga projekt genom tiderna som skulle sätta Gotland på kartan och skapa mängder av nya jobb.
ReCulture. Gotland Zero Emission. Naturfarma. Vindkraftsfabriken (Deltawind). Elbilstillverkning i Roma.
Sen har vi Vision 2010/2025 då gotlänningarna som genom magi ska gå från fattigast till rikast i landet, vara världsledande på miljöområdet och dessutom öka befolkningen med cirka 8 000 personer.
Missförstå mig inte, det är rimligt att många projekt misslyckas, man måste våga för att vinna. Men när det handlar om hantering av våra gemensamma tillgångar behöver vi vara noga med prioriteringarna och tänka största möjliga nytta över tid.
Just det där med att det offentliga ska hanteras med allmänhetens bästa för ögonen har varit aktuellt i en helt annan fråga i veckan.
Geab höjer sina nätavgifter med 12 procent. Orsaken sades vara dåligt eftersatt underhåll, en helt och hållet självförvållad situation som nu vi kunder förväntas betala.
Region Gotland borde med sitt 25-procentiga ägande ha sagt stopp och belägg.
Geab får inga skattepengar för att hålla med elnätet, däremot har de monopol. Detta ska hanteras med lika stor respekt då det är ett åtagande de utför på samhällets uppdrag.
Det har stått klart sedan ganska länge att detta är ett ansvar nätbolagen har svårt att låta bli att använda för att höja sina priser rejält.
Konsumenterna kan välja bort Geab som elleverantör, det har till och med de egna lokala ägarna, Region Gotland, gjort. Men vi kan inte välja bort Geabs elnät som distribuerar strömmen.
Vinster och vinsuttag är ett kärt ämne för den rödgröna regeringen, här är ett perspektiv de borde ägna mer kraft än att jaga entreprenörer i vård och omsorg.