Det konstigaste argumentet hittills för att regeringen ska göra Natura 2000-område av Ojnareskogen för att hindra Nordkalks nya täkt presenterades av Dick Waller i en insändare i gårdagens tidning. Han menade, till synes på fullt allvar, att regeringen hade ansvar att stoppa Nordkalk för att visa att alla som kämpat emot inte gjort det förgäves.
”Ett ja riskerar också att skada människors engagemang och ansvarskänsla för natur och miljö i framtiden för kan man göra så här med stöd av regering och lagar så spelar inget längre någon roll” skriver han och för mig är det en målande bild av hur miljöfrågor kan handla om symboler och individernas behov av att kämpa för något större än de själva.
Det talas också om att Miljöpartiet måste få en ordentlig framgång i förhandlingarna som regeringsparti.
Men nej, Ojnare får inte bli en symbolfråga för vare sig miljöaktivisters kamp eller Miljöpartiet. Ojnarefrågan ska avgöras utifrån de regler och ramverk som styr vårt samhälle.
Regeringen står helt fri att besluta om Natura 2000-område för Ojnareskogen. Ett sådant beslut skulle runda hela den komplexa domstolsprövningen. Av de mediauppgifter som spreds under gårdagen, först i Dagens Nyheter, kan man utläsa att inom MP-ledda miljödepartementet är frågan avgjord, ingen större skräll, men att frågan nu ska slutligt avgöras på näringsdepartementet. Som styrs av Socialdemokraterna.
Att uppgifterna i detta ytterligt delikata ärende läcker ut innan slutligt beslut är fattat är märkligt. Det sätter press på regeringen och skulle det bli ett nej i slutändan riskerar man ännu en svekdebatt och ett bevis på en regering som inte är sampratad på någon punkt, Det kan vara en MP-taktik som går hem.
Men igen: framtiden för Ojnareskogen ska inte avgöras av politisk taktik. Den ska inte bli en trofé som tack för väl utförd miljökamp eller plåster på såren för tidigare förlorade regeringsförhandlingar.
Tendensen att områden som ligger i anslutning till redan skyddsvärda områden ska skyddas kan i förlängningen göra i stort sett hela Gotland till ett reservat. Om man har den ambitionen.
Den karsthällmark som Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Gotlands län mest vill freda i Ojnareskogen finns nästan bara på Gotland. Vår andel av den nationella bevarandekvoten på 20 procent blir alltså stor.
Helt säkert finns dock här en outnyttjad potential för att återknyta till gårdagens ledare om att paketera Gotland utifrån olika teman och rikta sig till utpekade målgrupper.
Det som är vardag och vanligt för oss, det gotländska landskapets alla olika variationer, är oerhört exklusivt för människor i andra delar av världen.
Men då krävs mer än att sätta upp en skylt om Natura 2000 eller naturreservat. Det krävs underhåll, marknadsföring och att staten står för detta plus anställer folk som kan guida och stå för annan service.
Men allt detta kommer sen. Nu ska ett beslut fattas.
Utifrån sakförhållanden.
För om vi inte litar till domstolsväsendet, vad ska vi då lita till?