De flesta av oss vill att barnomsorg, skola, sjukvård, hälsovård, äldreomsorg, post, el, pension och mycket annat bara ska fungera. Vi vill ha vatten i kranen och kunna spola i toaletten. Vi vill att lyset ska tändas när vi trycker på knappen och de brev eller paket vi skickar eller får ska komma fram hela och i tid. Det är därför vi har politiska val vart fjärde år. Vårt demokratiska system ska ansvara för den samhällsservice vi medborgare behöver. Vi bryr oss egentligen inte ett dugg om vem som driver välfärdstjänsten. Vi vill att våra politiker tillsammans med sina anställda tjänstepersoner tar till sig av den forskning, expertis och erfarenhet som finns och fixar de saker jag nyss räknade upp på bästa möjliga sätt. Men vad är det som händer? Nu ska jag själv undersöka, granska, förstå och därefter välja vilken välfärd som passar mig bäst. Trots att jag via skattsedeln redan betalar för den tjänsten.
Varför väljer de politiker vi valt till att ta ansvar för vår välfärd, att lägga tillbaka ansvaret på oss? Varför väljer politiken att abdikera?
Av någon anledning beslutar politikerna att det är mitt ansvar att hitta en egen lösning som passar mig bäst. Hur ska jag kunna veta det? Vilka tjänstepersoner ska jag arbeta med för att reda ut vad som passar mig bäst? Vilken forskning ska jag leta efter eller vilken expert ska jag fråga för att hitta de svar jag behöver? Varför inte bara se till att skolan, vårdcentralen eller äldreboendet finns där behoven finns och fungerar så bra som det går. Varför ska jag behöva välja?
Hur hamnade vi här? Hur kom vi fram till att det samhällsbygge vi valt att finansiera med gemensamma medel, där vi alla ska få så lika förutsättningar som möjligt, plötsligt blir ett system där allt mer ansvar lämpas över på individen. Hur kan vi då jämna ut de olikheter som finns mellan människor?
Forskning visar med all tydlighet att jämlika samhällen är bäst för alla som bor där. Även för de som tvingas bidra mest genom höga skatteinbetalningar. Varför går vi då åt fel håll? Varför går vi mot ett mer ojämlikt samhälle då vi vet att det kommer att drabba oss alla?
Hur gick vi på lögnen att ensam är stark och att samhällen byggs av individen? Ensam är inte stark, ensam är rädd. Individen bygger inget samhälle, individen ser om sitt eget hus. Ensamma och rädda individer bygger murar.
Det offentliga har genom politiska beslut blivit en del av marknaden och ska konkurrensutsättas. Det blir tydligen billigare så och då skatter är något ont ska de sänkas. Mest för de rika som har det så svårt. Men att en utveckling i den riktningen försämrar för oss alla verkar få vilja medge. Vilka har möjlighet och kunskap att göra de bra välfärdsvalen? Troligen inte de med låg utbildning. De har inte tillräckliga kunskaper för att exempelvis välja rätt skola för sina barn. Vilka följder får det för barnet? Ökar barnets möjligheter att göra den så kallade klassresan eller minskar dem?
När politiken genom aktiva beslut frånsäger sig ansvar och lägger det på medborgaren innebär det att klyftorna ökar, vilket i sin tur försämrar för oss alla. Så snälla riksdagspolitiker, ta tillbaka ansvaret för vår välfärd.