De senaste månaderna har vi med ojämna mellanrum fått information från landets alla hörn om hur de lokala partierna valt att utforma sina riksdagslistor. I lördags var det Socialdemokraterna på Gotland som beslutade hur deras lista skulle se ut.
Samtidigt som Socialdemokraterna på Gotland diskuterade och debatterade om vilka namn de vill ha på sin riksdagslista och vilken ordning namnen skulle stå, höll Sverigedemokraterna ett liknande möte. Men där slutar också likheten. Medan Socialdemokraterna utgår ifrån den sedvänja som Sveriges demokrati bygger på med lokala riksdagskandidater, håller SD-ledningen i sin lista med järnhand.
Här på Gotland har redan Centerpartiet, Moderaterna, Liberalerna, Västerpartiet och Miljöpartiet beslutat om sina riksdagslistor på lokala möten. Samtliga listor toppas av kandidater från Gotland. Lars Thomsson (C), Jesper Skalberg Karlsson (M), Johan Thomasson (L), Saga Carlgren (V) och Isabel Enström (MP).
Även de gotländska Kristdemokraterna har beslutat lokalt om sin lista, även om de gör allt för att kunna hålla sig kvar som riksdagsparti och därmed toppar listan med sin partiledare Ebba Busch Thor. Socialdemokraterna valde i lördags att toppa sin riksdagslista med Hanna Westerén och David Lindvall.
Men för SD är det tydligen viktigare för partiledningen att ha stenkoll på sina riksdagsledamöter än att följa den sed som svensk demokrati bygger på. Nämligen partiernas folkliga förankring i medlemskåren. Man kan verkligen anse detta förfarande märkligt av ett parti som i sitt principprogram skriver:
”Vi förordar också starkare inslag av direktdemokrati och ställer oss positiva till fler beslutande folkomröstningar på både lokal, regional och nationell nivå.” Det är också anmärkningsvärt att ett parti som så tydligt säger sig värna om den svenska kulturen, väljer en partistruktur med stenhård toppstyrning.
Partistyrelsens järnhand är också något som tydligt visat sig under den tid som partiet varit i offentlighetens ljus, genom uteslutningar på tveksamma grunder av personer som går emot partiledningen, medan de lojala får fullt stöd oavsett vad de hittar på. Detta är något vi inte sett inom den svenska politiken i modern tid, och därför knappast något som kan anses som ett svenskt sätt att handskas med vår demokrati.
Toppstyrning är snarare något vi brukar förknippa med hårt styrda stater med kommunistisk eller fascistisk regim, men också stater med starka inslag av religiös extremism.
För oss gotlänningar har seden med lokalt beslutade listor medfört att vi haft två riksdagsledamöter sen enkammarriksdagen infördes 1971. Något som har varit bra för Gotland. Risken med att ett av landets största partier frångår seden att ha lokal förankring på sina riksdagslistor är att Gotland tappar en av sina riksdagsplatser. Skulle SD få tillräckligt med röster i riksdagsvalet på Gotland har vi plötsligt bara en riksdagsledamot.
Vad det skulle innebära kan vi bara tänka oss men möjligheten att påverka riksdagen i viktiga frågor för ön skulle i ett slag halveras. Något som knappast kan gynna oss gotlänningar.