I samband med helgens, förvånansvärt lugna nazistdemonstration, har debatten om att förbjuda nazisterna att få demonstrera tagit fart igen. Jag kan absolut förstå dem som är för ett förbud, men jag håller inte med dem. Ett förbud skulle antingen bli för svårt att handskas med eller verkningslöst.
Om exempelvis den nazistiska organisation som nu fått tillåtelse att demonstrera i Göteborg skulle förbjudas är det ganska lätt för dem att bilda en ny förening, som då har stadgar och regelverk som inte är direkt lagstridiga.
Det skulle bli en katten-på-råttan-lek och då lagstiftningen på grund av den demokratiska ordningen är trög och tar tid, kommer den vägen att bli verkningslös. Men en lagändring skulle också kunna bli en fara även för organisationer som i dag inte är samhällsfarliga eller utgör något hot mot allmänheten.
Det finns exempelvis borgerliga politiker som kallar både Vänsterpartiet och Miljöpartiet för extrema. Var går då gränsen mellan den högerextremism vi vill ha bort, och det som vissa ledande borgerliga politiker ser som extremism?
I debatten nämns det ofta att Sverige undertecknat FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vilket är helt rätt. Men den väg som vi valt att tackla alla former av rasdiskriminering är inte genom att förbjuda de åsikterna.
Vi har istället valt att förbjuda rasdiskriminerande handlingar. Våra diskrimineringslagar är bra, men som med alla lagar finns det höga krav att bevisa brott, vilket inte alltid är lätt. Det är också viktigt att polis och åklagare tar de lagbrott som görs på allvar.
Jag har uppfattningen att trots att lagarna finns, går många av dem som begår rasdiskrimineringsbrott ändå fria. Mest på grund av att brotten inte ens anmäls. Här finns det ett jobb att göra. Vi som medborgare måste ta vårat ansvar och anmäla det vi ser. Samtidigt måste rättsväsendet ta sitt ansvar genom att driva fler anmälningar till åtal.
Först då kan vi se om lagarna eventuellt skulle behöva justeras, så att vi ska kunna hävda att vi verkligen följer FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering.
Men den stora frågan är inte hur vi kan förbjuda nazistiska åsikter, utan hur vi kan minska de nazistiska organisationernas möjlighet att växa och rekrytera.
För att kunna göra det måste vi veta varför vissa personer väljer att gå med i de extremistiska miljöerna. Det vet vi till stor del. Det som vi numera kallar för utanförskap är en av de stora orsakerna. Här har samhället en ordentlig utmaning, men det är genom ett mer jämställt samhälle vi minskar extremismen, inte genom förbud.
Utvecklingen i Katalonien ser verkligen inte bra ut. Jag blir uppriktigt orolig över de rapporter vi fått från bland annat Barcelona nu under helgen. Jag kan förstå problematiken som den spanska statsledningen står inför när en region genomför lagstridiga val.
Men det våldsamma sätt som man från Madrid försökte förhindar det lagstridiga valet var absolut i överkant och har dessutom gett mer bränsle på katalonernas brasa.
Nu blir det ännu svårare att hitta en fredlig lösning på konflikten.