Anette Andersson fortsätter den högt uppskruvade tonen, vilket jag tycker är tråkigt. Speciellt när hennes påståenden inte stämmer med det som jag skrivit. Jag inser naturligtvis att Andersson inte skriver dessa felaktiga påståenden med berått mod, utan att det hela bygger på missförstånd. Jag har helt enkelt inte lyckats förklara på ett för Anette Andersson klokt sätt. Så jag tar den chansen igen.
När det gäller ledaren den 1 mars som hon hänvisar till så beskrev jag den märkliga företeelsen att borgerliga debattörer är mycket snabba att peka på eventuell snedkonkurrens som drabbar privata företag gentemot kommunalverksamhet, men när det är de privata som får fördelar är de tyst.
Jag gav tre exempel som blivit ifrågasatta och där jag blir avkrävd på källa. LSS-lagstiftningen ger privata utförare av personlig assistans rätt till ersättning för de kostnader som uppstår när anställda är sjuka. Lagstiftningen lägger också allt ansvar för personlig assistans på regionen vilket innebär att regionen tvingas gå in med personal om den privata utföraren av tjänsten av någon anledning, exempelvis sjukdom, inte har möjlighet att fullfölja. Detta kan man lätt ta reda på med några snabba sökningar på Internet. Så här skriver SKL i ett cirkulär:
”I händelse av personlig assistents sjukdom är det brukaren som avgör om han eller hon vill att kommunen går in med en vikarie eller om kommunen skall betala ut ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans till brukaren eller dennes assistansanordnare för att de själva ombesörjt att skaffa en vikarie.”
På ett liknande sätt har kommuner inklusive Region Gotland ett ansvar för att barn och ungdomar har en skola som fungerar att gå till, men skolpengen ska vara lika hög för privatskolor trots den stora skillnaden i ansvar. Privata skolor kan när som helst läggas ner, utan att bolaget behöver ta någon form av ansvar. Det ansvaret måste regionen ta, och det ansvaret kostar pengar att ha beredskap för. Det finns med andra ord en snedvriden konkurrens till de privata skolornas fördel.
Sist den verksamhet där Anette Andersson själv är verksam. Personer som ansöker om hjälp i hemmet, men där behovet inte uppnår högkostnadsskyddets nivå eller 6,8 timmar i månaden, blir informerade om att de privata utförarna är betydligt billigare än om de väljer regionen.
Detta tack vare att rut-avdraget gör de privata tjänsterna billigare. De som av olika anledningar ändå vill ha regionens hemtjänst får då den beviljad, men det absoluta flertalet väljer så klart det billigaste alternativet. När behoven sen ökar över högkostnadsskyddet och personen blir beviljad hemtjänst, och därmed får möjlighet att välja utförare enligt lagen om valfrihet, har den privata aktören ett försprång om de fått in en fot hos kunden. På grund av, eller tack vare, att Anette Andersson och hennes kollegor gör ett bra jobb är det få som väljer någon annan utförare när de väl får möjlighet att välja. Vilket är en stor konkurrensfördel. Detta har jag själv erfarenheter av.
Nu hoppas jag att jag varit tydligare och att Anette Andersson och ni andra läsare fått en bättre bild av den snedvridna konkurrens som faktiskt finns, och som gynnar privata aktörer. Något det sällan pratas om.