Det enorma gensvar som uppropet mot sexuella övergrepp mot kvinnor, #metoo, skapat är både bra och dåligt. Bra för att så många kvinnor nu vågar vittnar om de sexuella övergrepp som de blivit utsatta för. Dåligt för att det är så många kvinnor som blivit utsatta för övergrepp.
En av följderna av de vittnesmål som vi nu kan läsa om, är att män hängs ut som gärningsmän. Något som kan ses som rätt naturligt, då alla övergrepp har begåtts av någon. Men jag är kluven, och undrar om det egentligen är så bra. Visst ska de som begått övergrepp anmälas om övergreppen är straffbara.
Visst är det bra att de som begått övergrepp konfronteras med det som de gjort. Annars kommer de aldrig att förstå vad de gjort, och fler riskerar att bli utsatta. Men för mig är det viktigare att vi kan se vad som i grunden ligger bakom övergreppen.
Härom veckan skrev jag om hur jag tycker att Sverigedemokraterna handskas med sexuella övergrepp i sin organisation. Ett flertal kvinnor har vittnat om att SD istället för att ta itu med problemen väljer att sopa dem under mattan.
Kvinnorna som utsatts blir belagda med munkavel och om de ändå försöker få upprättelse blir de utsatta för ytterligare övergrepp.
Det är en osund patriarkal struktur. De gränser som borde finnas för hur människor bör behandla varandra har förskjutits till en gräns långt bortom det godtagbara.
Nu är det inte bara inom SD som det sker sexuella övergrepp, vilket med stor tydlighet bevisas av #metoo. Jag kommer säkert att skriva om fler organisationer som har osunda patriarkala strukturer, när de väl kommer till min kännedom.
Men det är en stor skillnad på om enstaka personer inom organisationer begår övergrepp, eller om det är en mer vanligt förekommande ”sysselsättning”. Det är också en stor skillnad på hur olika organisationerna handskas med övergreppen.
Vi kan jämföra hur Moderaterna tog tag i sin organisation efter Delmon Haffoaffären, och hur SD har gjort med otaliga liknande problem i sin organisation. För Moderaterna blev händelsen ett uppvaknade, men inom SD verkar man inte vilja ta itu med de osunda strukturerna.
Det är just uppvaknandet som jag vill åt, inte att hänga ut enskilda förövare. Vi får inte ett bättre samhälle om vi bara inriktar oss på de enskilda fallen. Då blir varje övergrepp bara ett övergrepp.
De patriarkala strukturerna som vi har i vårat samhälle har börjat vittra sönder. Men det går långsamt. Det är inte så länge sedan vi förbjöd våldtäkt inom äktenskapet. Det skedde först 1965. 1982 kom kvinnomisshandel att ligga under allmänt åtal, precis som andra former av misshandel redan gjorde. Även våldtäktslagstiftningen har förbättrats genom åren.
Vi är alla barn av vår egen tid, och hur vi förhåller oss till varandra tar tid att förbättra. Därför är det viktigt att gränserna för vad som är okej sätts redan i skolan.
En samtyckeslag skulle kunna bryta den mansnorm som i dag lägger allt för stort ansvar för uppvaktandet på mannen. För om vi först måste kolla upp om det vi gör är okej, då blir också samtalet lättare och naturligare. Då blir förhållandet till sex mer jämställt och mannens ”rätt att ta för sig” än mer förlegad. De är bland annat de strukturerna som måste rivas.