Både tåg- och flygresenärer är på väg att drabbas av strejk. Det är personalen tågen som uppmanas att strejka för att deras villkor kan försämras på grund av konkurrens, samtidigt som piloter strejkar för att få bättre villkor. Men detta händer inte här utan i Frankrike. Här hos oss ger den sen länge upparbetade svenska modellen en ytterst stabil arbetsmarknad.
Under avtalsrörelsen 2017 undertecknades 497 kollektivavtal för cirka 2,3 miljoner arbetstagare av de centrala parterna. Kollektivavtalen innebär att arbetsgivarna får sin hett eftertraktade arbetsfred och arbetstagarna löneförhöjningar och förbättrade villkor. Allt detta utan att det strejkades en enda dag. Den svenska modellen fungera och levererar både bättre villkor och en stabil arbetsmarknad.
Hårda regleringar för hur förhandlingar och varsel om stridsåtgärder ska gå till och vilka stridsåtgärder som är tillåtna gör att systemet är trögt. En del anser att det är för trögt och tar Frankrike som ett bra exempel på motsatsen. Nog för att jag ibland kan sympatisera med de, i mina ögon, impulsiva fransmännen, men jag tycker uppriktigt att vår modell är både bättre och klokare. Ingen part vinner på att vi får fler strejkdagar.
Men gäddorna, i form av Svenskt Näringsliv och borgerliga politiker, lurar i vassen. De vill nämligen begränsa strejkrätten.
I en debattartikel i Arbetet beskriver arbetsrättsexperten Kurt Junesjö vilka förslag som de borgerliga partierna har för att begränsa strejkrätten.
Samtliga allianspartier vill införa en proportionalitetsprincip vilket innebär att en strejk inte får vara mer omfattande än vad man vill ha ut av strejken.
Följden skulle bli att makten om strejkens omfattning flyttades från parterna till domstolar, vilket direkt skulle hota den svenska modellen som bygger på att parterna har makten och tar det ansvar som det medför.
De borgerliga partierna vill också införa förbud mot sympatiåtgärder. Då kollektivavtalet styr lägstalönerna är det viktigt för alla fackförbund att den principen hålls.
Ett förbud mot sympatiåtgärder skulle slå mot de branscher där strejkvapnet är svagast, men också mot hela arbetsmarknaden då risken ökar för lönesänkningar i alla branscher.
Det finns också förslag för att bara tillåta stridsåtgärder på arbetsplatser där det finns fackliga medlemmar. I praktiken fungerar det redan så, men om förslaget skulle gå igenom måste fackförbunden ange den eller de som är medlemmar i facket till arbetsgivaren om det skulle uppstå en konflikt. Något som hotar föreningsfriheten och dessutom kränker den personliga integriteten.
Liberalerna och Kristdemokraterna vill se förbud mot samhällsfarliga konflikter, trots den reglering som redan finns mellan parterna och som fungerat mycket bra i över 80 år.
Det mest intressanta som Kurt Junesjö nämner i sin artikel är att dessa förslag som nu förs fram av de borgerliga partierna fanns med på Svenskt Näringslivs önskelista redan 2005. Så att arbetsgivare vill begränsa arbetarnas möjligheter att arbeta politiskt genom sina organisationer är inget annat än ett sätt att minska arbetares makt, medan de själva tänker fortsätta utöva sin makt gentemot sina samarbetspartier. En makt som kan få hela den svenska modellen att falla isär.