Nedläggningen av BB i Sollefteå har fått ett mycket tråkigt efterspel. Inte för att nedläggningen i sig skapat problem, utan för den polarisering och den ilska som uppstått.
Vissa motståndare mot nedläggningen har verkligen gått över de gränser vi borde ha i ett demokratiskt samhälle, och det är inte bara någon privatperson som blivit lite för arg. Till och med anställda på Sollefteå kommun och kyrkorådet i området har begått tydliga övergrepp.
Ledande personer i kyrkorådet har i och för sig krupit till korset och erkänt att deras beteende inte var lämpligt, men den kommunanställda hålls bakom ryggen av kommunledningen. Detta trots att hen dömts för grovt förtal av en landstingspolitiker och trots att hen använt kommunens pengar till att kampanja mot Landstingets beslut. Något som inte är lagligt utifrån kommunallagen.
Allt detta och mycket mer kan vi se och höra i SVT:s Uppdrag Granskning. Jag blir beklämd när jag läser om detta på SVT:s hemsida.
Politikerna i Landstinget Västernorrland som tog beslutet gjorde inte det för att de ville, utan för att de måste. Det sammanlagda underskottet för sjukvården i landstinget de senaste 10 åren innan beslutet var enorma 1,7 miljarder kronor.
Landstingets samtliga partier var överens om att de måste göra något åt de stora underskotten. De blev däremot inte överens om att lägga ner Sollefteå BB. Men även svåra beslut måste tas och en majoritet fanns för beslutet. Allt för att i slutänden inte behöva göra fler och mer ingripande neddragningar.
Nedläggningen har också fått landets toppolitiker att ställa sig i kön av personer som ifrågasätter beslutet. Bland annat använde Annie Lööf (C) nedläggningen som ett slagträ i en TV-sänd debatt, vilket också triggade den infekterade debatten. Och vid det tillfället var inte ens hennes egna partikamrater i Landstinget beredda att åter öppna upp Sollefteå BB.
I samband med, och efter beslutet, har Landstingspolitikerna blivit utsatta för allt från kraftiga påtryckningar, till hat, hot och direkta fysiska angrepp. Inte bara de som stått bakom beslutet, även om de fått utstå mest hat och hot, utan också politiker som röstat emot. Enligt Uppdrag Granskning har hela 28 procent av samtliga landstingets politiker upplevt att de utsatts för hot.
En av de utsatta politikerna upplever att människor som säger att ”de lyssnar inte på oss” men den egentliga innebörden är ”de lyder inte oss”. Kunskapen om hur vår demokrati fungerar verkar vara undermålig, eller så är polariseringen och ilskan så stor att man vägrar att förstå, och låter sin frustration gå ut över de fel som man hittar syndabockar till. Men detta beteende är en fara för vår demokrati och därmed ett stort samhällsproblem.
Följderna av den hatstorm som politikerna fått utstå är att sex av dem redan slutat, tre valt att inte ställa upp till omval i höst och ytterligare tre överväger att dra sig tillbaka från politiken. Hur möjligheten att rekrytera nya politiker försvårats kan man bara spekulera i, men någon kö lär man knappast få
Varför kan människor av i dag inte försöka prata med varandra för att lösa de problem som samhället står inför, i stället för att hata och hota varandra?
Det hade varit så mycket bättre för oss alla.