Ibland blir den politiska retoriken skrattretande. När Centerpartiet i tisdags offentliggjorde att de tänker stödja den rödgröna regeringens förslag om att låta cirka 9 000 ensamkommande flyktingbarn få en ny chans, blev den roliga retoriken tydlig.
Från centerhåll kunde man inte gå ut och ge regeringen någon form av ära för förslaget och valde istället att såga det längs med fotknölarna. Men C tänker ändå rösta för det.
Beteendet är i sig inget konstigt, men är ett tydligt bevis på att den i landet rådande blockpolitiken blir märklig när den praktiseras i en tid då inget av blocken har egen majoritet.
Nu har även stora delar av väljarkåren sett hur skadlig blockpolitiken är för samhället. I SOM-institutets senaste undersökning kan vi utläsa att 39 procent av de mer än 11 000 personerna som svarat vill se en blocköverskridande regering efter höstens val. Jag tror att väljarna är på rätt spår. Om det politiska läget ser ut ungefär som de senaste undersökningarna visar, kommer partierna sitta i samma dåliga sits som nu, och då är samarbete det bästa för landet.
Jag ser ett stort hot i att de borgerliga partierna så tydligt aviserat att de tänker rösta bort Stefan Löfven (S) från statsministerposten även om det rödgröna blocket skulle vara större än det borgerliga efter valet. Det är inte en bra start för en ny regering oavsett vilka som än kommer att ingå i den.
Om Stefan Löfven först blir bortröstad för att sen åter få möjligheten av de borgerliga att bilda ny regering är det ingen bra taktik. Skulle borgarna istället välja att bilda regering även om de har mindre stöd än de rödgröna blir det en mycket instabil ledning av landet.
Risken är också att de borgerliga då lägger över ansvaret på Socialdemokraterna att gå med på de borgerligas förslag för att inte Sverigedemokraterna ska få något inflytande. Jag tror att risken för att landet kommer att lamslås är överhängande om inte blockpolitikens inflytande minskas radikalt.
I tisdags skrev Eva Bofride att det borgerliga förslaget om att lagstifta om lägre ingångslöner för vissa grupper liknar det som LO har lagt fram.
Förutom att Bofride felaktigt påstår att det är LO:s förslag finns det tre stora skillnaderna som hon tydligen vägrar att se. De tre stora skillnaderna mellan förslaget som LO och Svenskt Näringsliv är överens om och det borgerliga förslaget är nivån på den lön som personerna ska få, hur utbildningen ska se ut och den absolut viktigaste, vem som äger frågan.
Borgarnas förslag innebär 70 procent av avtalsenlig lön, men med ett maxtak. Det kan alltså bli både 60 och 40 procent under gällande avtal. I förslaget från arbetsmarknadens parter gäller avtalsenlig lön.
Det borgerliga förslaget har inga krav på utbildningsinsatser, medan arbetsmarknadens parter har ett tydligt krav på en utbildningsplan för den anställda.
Men det absolut viktigaste, som är en fråga om den svenska modellens överlevnad, är vem som äger frågan. Ska riksdagen bestämma vilka löner som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden eller är det arbetsmarknadens parter?
Från borgerligt håll vill man inte erkänna att deras förslag går ut på att sätta press på lönebildningen.
Då väljer man istället helt felaktigt att påstå att deras lönesänkarförslag liknar det som LO och Svenskt Näringsliv förhandlat fram.
Retoriken är skrattretande.