Jag blev väl inte helt förvånad, men ändå rejält lättad, över att regeringen beslutat sig för att säga nej till att tillåta surrogatmödraskap.
Missunnar jag barnlösa par att få barn? Inte alls. Dock vill jag hävda att familjebildning inte kan ske till vilket pris som helst.
Frågan är allt annat än enkel och det var inte helt givet att socialdemokratin skulle landa i ett nej. Det finns strömningar, om än begränsade, i arbetarrörelsen som förespråkar ja till det så kallade altruistiska surrogatmödraskapet, alltså det som sker helt utan egen vinning till skillnad mot det som är det gängse på flera andra håll i världen: det kommersiella.
Jag deltog själv på S-kvinnors förbundsmöte för några år sedan, då just det altruistiska surrogatmödraskapet debatterades ivrigt. Nej-sidan vann, till slut. Är det då otänkbart att en kvinna ’lånar ut’ sin livmoder av altruistiska skäl? Inte alls. Jag kan tänka mig många som skulle överväga det, för att till exempel bistå en barnlös syster eller bror.
Men, hur säkrar vi kvinnans rätt till sin egen kropp? Hur garanterar vi att hon kan fatta ett självständigt beslut, fritt från till exempel sociala påtryckningar? Det kan inte garanteras.
I en värld där kvinnokroppen på olika vis exploateras varje sekund, är det inte rimligt att utmana kvinnans rådighet över livmodern. Förmågan att ge liv, att föda barn, påstås ibland vara ’kvinnans trumf på hand’, det hon ska utnyttja för att erhålla makt.
Konstigt nog är det precis tvärtom - kvinnors reproduktivitet och sexuella hälsa har gång på gång genom historien varit föremål för andras beslutsfattande och därtill aktivt använts för att begränsa hennes beslutsfattande och frihet. Företrädesvis av män. Kvinnors egna eller utomstående.
Ofrivillig barnlöshet är tung att bära. Jag har människor i min närhet vars längtan och sorg varit oerhört smärtsam att bevittna. Likväl finns det andra vägar än surrogatmödraskap, som till exempel adoption eller att bli familjehem. Det kan förefalla otillräckligt, men jag är ändå av den uppfattningen att kvinnans rätt till sin egen kropp måste värnas.
Det finns därtill ytterligare minst en komplikation: ånger. En graviditet påstås vara bland det mest omvälvande en kvinna kan uppleva. Ett nytt liv växer inom henne. Ett liv hon kommunicerar med ständigt, ett band som ständigt stärks. Dag för dag, fram till förlossningen, då hon alltså ska lämna barnet ifrån sig. Hur hantera? Uppleva den förmodligen hjärtslitande separationen enligt överenskommelse, distansera sig så mycket som möjligt under graviditeten eller vad? Och vad gör den här typen av upplägg med det lilla barnets start i livet? Om det senare vet vi alldeles för lite, men känns det inte lite dumt att chansa med något så viktigt?
Det talas nu på sina håll om stängda dörrar och inskränkning i det fria valet. Så kan regeringens beslut helt klart tolkas.
Det kan också tolkas som att regeringen drar en lans för kvinnans rätt till sin egen kropp, och för bästa möjliga start på ett barns liv. Allt annat än oviktiga perspektiv för en feministisk regering att värna.