För en hel del år sedan hörde jag ett program på radion om hur Manchesters klubbkultur förändrades. Tjejerna som ville ha en rolig kväll med dans och kompissnack fick inte vara i fred för killarna. I stället för en trevlig kväll hade de fullt upp med att freda sig från män.
Många tjejer slutade gå ut, men några hittade en lösning på problemet. De började gå på klubbar där homosexuella dominerade bland de besökande. Där slapp de tafsande och stötande män. Där fick de leva ut kvällen som de ville. Dessutom välkomnade både klubbägarna och de homosexuella besökarna tjejerna som verkligen höjde stämningen på klubben.
Jag kan tänka mig att killarna som blev kvar på de vanliga klubbarna upplevde samma känsla som jag brukade uppleva den där sista helgen på sommaren när man var i svängen. Då det på Strandgatan som alla samlades, och den sista helgen hördes nästan bara gotländska och idel kända ansikten dök upp. Då undrade man var alla fastlänningar tagit vägen. Killarna i Manchester uttryckte sig nog som killarna i en gammal chipsreklam: ”Öhh, var e´ brudarna?”
När killarna väl hittade till de ställen som tjejerna gick till, var de tvungna att anpassa sig till den kultur som gällde där. Annars blev de utslängda och portade. Den positiva kulturen som de flesta nu tog till sig, och som spreds även till de vanliga klubbarna, blev vida känd och många valde att åka till Manchester just för att gå på klubb där.
Historian ovan ger exempel på att det måste till tydliga åtgärder för att destruktiva kulturer ska kunna förändras till det bättre. Finns det kulturer där personer som är officiella eller inofficiella ledare också är drivande eller blundar för mobbning eller sexuella trakasserier räcker det inte med ett ”fy på er”. Där måste ledare eller chefer på en högre nivå ta till ordentliga och tydliga motåtgärder.
För följderna av sexuella trakasserier och mobbning är allvarliga. Enligt SCB och Arbetsmiljöverkets statistik blir cirka 450 000 anställda årligen utsatta för mobbning eller kränkande särbehandling på sina arbetsplatser. 2014 upplevde cirka 25 000 personer att de haft hälsoproblem på grund av mobbning, trakasserier och kränkningar på jobbet.
Minst 10 000 personer blir långtidssjukskrivna av samma skäl. Mellan 100 och 300 personer har årligen blivit utsatta så pass hårt av sina arbetskamrater att de väljer att ta sina liv. Detta enligt en statlig utredning. (SOU 1999:69)
Med allt detta som bakgrund var det en fröjd att följa Morgan Allings TV-serie Morgans mission. Alling som själv blivit utsatt för vuxenmobbning besöker, under den andra säsongen av serien, fyra olika arbetsplatser. Där synliggör han den osynliga mobbningen.
Jag tycker att alla människor borde se hans program för de väcker verkligen tankar på hur man själv och ens egen vardag ser ut. Vad kan vi i arbetslaget vräka ur oss utan att tänka på att någon kan känna sig träffad? Hur tar mina arbetskamrater det skämt jag drar? Hur pratar vi om varandra?
Att förändra destruktiva kulturer är inget lätt arbete och det kräver både tid och engagemang. Alla kan inte bara byta ställe som tjejerna i Manchester, utan chefer och ledare måste ta ett dagligt ansvar. För det räddar liv.