De ekonomiska villkoren för höga politiker och tjänstemän har varit flitigt diskuterade under rätt många år.
Kritiken att löner, ersättningar och andra villkor är för bra har lett till att villkoren försämrats för bland annat nya riksdagsledamöter. Men fortfarande finns det en högljudd kritik som drar alla över en kam. Frågan är inte så enkel som man först vill tro. För vilka politiker vill vi egentligen ha? Det finns risker åt bägge hållen.
Med för dåliga villkor kan vi förlora kompetenta personer som inte vill förlora pengar varken i ett långt eller kort perspektiv. Med för bra villkor finns det risk för karriärister som har politiken för lönens skull istället för samhällets skull. Vi behöver landa någonstans mitt emellan.
Personer som någon gång under livet väljer att ta politiska uppdrag som går ut över deras möjligheter att utvecklas i sitt arbete, måste veta att deras vägval inte blir kostsam. De måste veta att de under tiden de har uppdraget har en inkomst som de kan klara sig på och som kompenserar för den tid de faktiskt måste lägga ner på uppdraget.
Att vara politiker på hög nivå är ett 24-timmarsjobb, sju dagar i veckan. De måste också veta att det den dagen de kliver av uppdraget, eller blir bortröstade vid ett val, finns ett ekonomiskt skydd, och en intjänad pension. Frågan är på vilken nivå ersättningar och skyddsnät skall ligga.
Två av riksdagspartierna har hittat egna lösningar på de problemen. Vänsterpartiet har en gräns satt vid 27 813 kronor i månaden på hur mycket ersättning som deras förtroendevalda får tjäna på sina uppdrag. All ersättning som överstiger den summan skall betalas in till partiet. Marie Antman Kommunikationschef för Vänsterpartiet förklara orsaken till gränsen så här: ”Det handlar om att vi anser att politiska företrädare representerar samtliga invånare i Sverige, och när politikernas villkor skiljer sig väldigt mycket från de villkor som de allra flesta lever under är det stor risk att de inte längre kan företräda alla.”
Jag tycker att Vänsterpartiets tankar är sunda, men att nivån är satt för lågt.
Miljöpartiet har en tidsbegränsning på deras förtroendeuppdrag. Språkrör och andra förtroendeuppdrag i partiets centrala organisation får ha uppdraget i max nio år. Riksdagsledamöter får bara sitta i tre mandatperioder och gränsen för stadsråd går vid tolv år.
Jag kan tänka mig att tidsgränserna avskräcker karriärister.
När det gäller höga tjänstemän och deras förordnanden kan man verkligen diskutera hur de är utformade. Senaste exemplet är Universitetskanslern Harriet Wallberg som fått gå från kanslertjänsten efter sin inblandning i Macchiarini-skandalen. Därefter har hon hamnat på den så kallade ”elefantkyrkogården” i Regeringskansliet med bibehållen lön fram till förordnandets slutdatum 2020.
Orsaken till att exempelvis generaldirektörer i statliga verk, dit universitetskanslern räknas, har förordnanden som inte ensidigt kan sägas upp är att de inte skall kunna sparkas för att de är obekväma för den sittande regeringen eller vid regeringsskifte.
Men att de skall kunna missköta sitt uppdrag så grovt att de får sparken från uppdraget utan att samtidigt bli av med lönen känns inte bra. Någonstans borde det finnas en gräns även för detta. Precis som för alla andra på arbetsmarknaden.