I går försökte jag jämföra internationella kvinnodagen med påsk, något som bara visar på min okunskap om den kristna högtiden. Vilket jag som både konfirmerad och medlem i Svenska kyrkan skäms för. Meningen med jämförelsen var att visa på att dagen är viktig att uppmärksamma men inget att fira då det inte finns något glatt budskap att förmedla.
Men då hade jag förträngt att Påskdagen firas för att Jesus enligt bibeln återuppstod den dagen. Något som verkligen är värt att fira för kristna. En bättre liknelse hade då varit att jämföra internationella kvinnodagen med långfredagen och att samtidigt hoppas att internationella kvinnodagen får en egen ”påskdag” framöver. Där internationella kvinnodagen uppmärksammas för allt lidande kvinnor utsatts för och kvinnodagens ”påskdag” firas för att då uppnåddes full jämställdhet.
I torsdagskväll fick vi informationen att en mångårig riksdagsledamot och före detta minister lämnar sina uppdrag då han enligt sitt parti agerat på ett oacceptabelt sätt. Det ska enligt uppgifter i media handla om sexuella övergrepp i form av tafsande. Jag kommer varken att nämna riksdagsmannen vid namn eller parti då den här frågan varken handlar om person eller partibeteckning. Problemet är strukturellt och finns i hela samhället. Jag har nämligen svårt att tro att det finns riksdagsledamöter som med berått mod begår brottsliga handlingar.
Vad är det då som får en helsvensk familjefar med ett mångårigt stort förtroende från såväl sitt parti som från väljarna att tafsa på kvinnor som inte vill bli tafsade på? Då det enligt uppgifterna inte handlar om kvinnor i det egna partiet så har jag svårt att tro att det handlar om någon form av direkt maktutövande. Det vi ser är snarare ett tecken på en samhällsnorm som tack och lov är på väg att försvinna, även om det går långsamt. En norm där män haft rätt att ta för sig av det ”smörgåsbord av kvinnlig fägring” som "erbjuds" dem i olika sammanhang. Där de ”sura rätterna” först försetts med varningsflagg, för att sedan plockas bort, så andra män inte gör samma misstag och tafsar på någon ”surkärring”.
Problemet är att de män som lärt sig att det är så här det fungerar och som aldrig blivit ifrågasatta av andra än de ”sura rätterna” aldrig förstått att de gjort fel. Det börjar i barndomen där pojkar är pojkar och fortsätter livet igenom tack vare att de uppväxta pojkarna håller varandra om ryggen och stöttar varandra i beteendet.
Nu har vi kommit så pass långt på många håll i samhället att ”surkärringarna” blivit kvinnor med rätt till sin kropp och pojkarnas beteende det som anses klandervärt. Många män, och de blir fler, har fått lite råg i ryggen och vågar nu gå emot grabbigt beteende, vilket i sin tur ger kvinnorna välbehövligt stöd.
Men vi behöver bli ännu bättre på att ta avstånd från ”smörgåsbordsbeteendet”. Ett arbete som bara vi män kan göra. Vi måste ta debatten i bastun, i omklädningsrummet, vid fikabordet och på alla andra ställen vi stöter på den grabbiga attityden. Det är först då, när kvinnor ses som jämlikar, som jämställdheten kan ta ytterligare steg i rätt riktning.