I lördags var det ett år sedan terrordådet på Drottninggatan i Stockholm chockade oss alla. Som vid de flesta traumatiska händelser kan nog de flesta komma ihåg vad de gjorde den där fredagen när de nåddes av nyheten. Själv satt jag i min bil efter att ha avslutat jobbet med lördagssidan och var på väg till lasarettet för att hälsa på min svårt sjuka pappa.
Jag kommer ihåg att jag under tiden på sjukhuset med pappa sneglade på alla de så kallade flasharna om vad som hände i Stockholm jag fick i min smarta telefon. Efter att jag lämnat pappa var jag tagen av vårt möte. Att träffa någon man älskar när man vet att den inte har så lång tid kvar här på jorden är, i alla fall för mig, jobbigt rent mentalt. Därför valde jag att inte försöka skriva ihop en helt ny ledare på den korta tid som var kvar av tidningens deadline.
Så här ett år senare är det inget jag ångrar. Pappa dog några månader senare och de timmar vi fick den dagen då han ännu var hyfsat pigg var riktigt bra och viktiga för oss båda.
Den extremt tragiska och traumatiska händelsen som terrordådet var fick oss ändå att förstå att den krisberedskap vi har i landet är riktigt bra, även om den kan bli bättre.
Övningar där krisledningarna testas med olika tänkbara scenarier gör att de är bra förberedda.
Övningar som polis, räddningstjänst och sjukhuspersonal ständigt genomför är enormt viktiga och visar sig också vara nyttiga, när det händer exceptionella händelser.
Men oavsett hur realistiska övningarna är kan de aldrig bli helt verkliga. Därför är det så viktigt att man efter händelser som exempelvis terrordådet i Stockholm går igenom vad som inte fungerade och tar lärdom av det. Då får vi en ännu bättre krisberedskap i våra viktiga samhällsfunktioner.
En viktig samhällsfunktion som inte fungerade bra var delar av nyhetsrapporteringen. Media, och då främst de stora Stockholmsbaserade mediehusen, sprang på alla bollar och spred mer oro än det fanns fog för.
Bland annat rapporterade man om skottlossningar på olika centrala platser i Stockholm. Något som polisen tidigt informerade om var obekräftat och som senare har visat sig vara helt felaktigt. Jakten på att vara först tog över det källkritiska granskandet, vilket inte är något bra. Speciellt inte i en situation där det är viktigt att rätt information sprids.
”Förvirringen spelar möjliga terrorister i händerna, vars syfte är att skrämma och destabilisera grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.” Detta enligt Stefan Anering, chef vid myndigheten för samhällsskydd och beredskaps enhet för den enskildes säkerhet (SvD 8/4-2017).
Nu var det, turligt nog, bara en direkt händelse, så de erfarenheter vi nu samlat på oss efter attacken på Drottninggatan måste vi också ta till oss i form av nya och bättre arbetssätt.
Jag tror det skulle vara bra även för andra viktiga samhällsfunktioner än de offentliga att ha övningar för att vara förberedda när krisen slår till.
För kraven på exempelvis media ska fungera när något extremt inträffar är minst lika stora som de krav vi kan ställa på att våra offentliga verksamheter, och övning ger färdighet.