Berättelserna om sexuella övergrepp fortsätter att strömma in genom #metoo-uppropet. En tydlig koppling man kan se när det gäller övergrepp förknippade med arbetsplatser är att anställningsformerna har stor betydelse. Branscher med otrygga anställningar, som till exempel media och kultur, har bevisligen stora problem med chefer, men även informella ledare, som tar för sig på upprörande sätt.
Sedan tidigare vet vi att arbetsmiljön riskerar att bli sämre på dessa arbetsplatser. Vem vågar påpeka fel när man riskerar att ses som gnällig och därmed kan bli av med jobbet och sin inkomst?
På samma sätt fungerar det med sexuella övergrepp. Vem vill riskera sin inkomst genom att påpeka att den chef som har ens anställning i sin hand, även använder handen på mindre trevliga sätt?
Just medie- och kulturbranschen har många otrygga anställningsformer. Ofta jobbar TV-bolagen i projekt.
Varje film är ett projekt och teaterpjäser sätts upp en och en. Sällan har de skådespelare som inte tillhör huvudkaraktärerna i uppsättningarna, anställningar som sträcker sig längre än det dem just då jobbar med.
På nyhetsredaktionerna blir sällan nya reportrar fastanställda i brådrasket, och många magasin jobbar med frilansande journalister.
Vem vågar ta upp problem med tafsande personer i tunga positioner när man riskerar att bli utslängd från produktionen och uthängd inom branschen som ett problem?
I debatten påpekas det ofta att anställningstryggheten i Sverige är för hög. Detta är inte sant. Enligt en undersökning som OECD genomfört, där 28 länder i västvärlden jämförs, hamnar Sverige först på 21:a plats när det gäller anställningsskyddet vid arbetsbrist. Detta kan vi läsa om i en debattartikel skriven av fackförbundet Sveriges Ingenjörer i Aftonbladet den 9/11.
Med andra ord är betydligt lättare för arbetsgivare att säga upp personer här än i stora delar av västvärlden.
Borgerliga politiker och debattörer som går i arbetsgivarorganisationernas ledband är stora förespråkare för att ytterligare försämra genom att påstå motsatsen.
Här vill jag ge Gotlänningens politiska chefredaktör Eva Bofride en eloge som, för en gångs skull, ser verkligheten på arbetsmarknaden och går emot sitt eget parti i frågan om att försämra LAS.
Förutom att det är lättare att säga upp personer i Sverige har den svenska arbetsmarknaden utvecklats på ett ytterst problematiskt sätt. Andelen som har olika former av visstidsanställningar har blivit på tok för stor.
Enligt LO:s rapport ”Anställningsformer och arbetstider 2017” är det hela 15 procent som har någon form av visstidsanställning och bland dem är kvinnor starkt överrepresenterade. Hela 25 procent av kvinnorna i arbetaryrken har någon form av tidsbegränsad anställning.
I dag kan man mista sin inkomst om man inte hinner svara på ett textmeddelande i sin smarta telefon i tid. Hur ska man då kunna ta mod till sig att vittna om att chefen är ett gubbslem eller att arbetsmiljön är skadlig?
Vi behöver inte bara en förändrad attityd mot sexuella övergrepp, vi behöver också mer trygga anställningar så vi vågar säga ifrån.