I veckan fick jag ett telefonsamtal från en läsare. Läsaren ville prata om de negativa händelser som följer av alla vittnesmål om sexuella övergrepp, en fråga som lätt blir kontroversiell.
Uppropen under #metoo är en väckarklocka för hela samhället och kommer förhoppningsvis att leda till stora förändringar till det bättre. Men #metoo har också en dålig sida som måste lyftas, utan att det ses som ett sätt att förminska allt det som kommit upp till ytan. Det har läsaren som ringde helt rätt i.
De flesta av alla vittnesmål som strömmat in har satt övergreppet i centrum och avpersonifierat förövaren. Inte för att skydda någon, utan för att visa på det systemfel, det tillåtande och den tystnadskultur som finns i samhället. Men i de fall där en förövare är nämnd har det vid några tillfällen tagits till med panikåtgärder.
Drevmentaliteten har tagit över. Nätets egen lynchmobb knyter snaran och letar efter en gren att lägga den över. Arbetsgivare och organisationer som inte vill bli omtalade för att inte ta vittnesmålen på allvar, agerar mer eller mindre i panik. Det är inte säkert att det övergrepp som skett rent juridiskt är skäl till disciplinära åtgärder på arbetsplatsen.
Att vara omnämnd som förövare är inte heller samma sak som att vara skyldig. Arbetsgivare och organisationer har ett stort ansvar att faktiskt ta reda på vad som skett innan de tar till med disciplinära åtgärder.
Men att gå från ett läge där övergrepp inte ens tagits upp, trots en mängd olika policydokument, till att göra allt för att försöka visa sig handlingskraftig är inte enkelt. Då blir det lätt fel. Finns inte vanan och kompetensen att ta hand om svåra och känsliga utredningar borde man ta hjälp av någon som kan.
För följderna som den utpekade förövaren kan drabbas av är allvarliga. Förutom att bli utpekad kan ett helt liv kastas omkull. Både nuvarande inkomst och framtida inkomster står på spel och vi vet alla hur viktigt det är att kunna försörja sig. En människas framtid måste man handskas med varsamt.
Men samtidigt måste vi ta vittnesmålet på allvar. Den upplevelse som den utsatta vittnar om får inte nonchaleras. Det är här som det blir svårt för personer i chefsställning.
Hur kan man på ett klokt sätt ta tag i bägge delarna av problemet? Hur kan man handskas på ett värdigt och rättssäkert sätt, med en person, som gjort, eller anklagas för att ha gjort, något vi aldrig kan acceptera, och samtidigt ta hand om den utsatta? Har arbetsgivare och organisationer kompetens och dessutom resurser att göra det på rätt sätt?
Mitt svar är nej, de flesta har varken kompetens eller resurser i form av tid. Precis som allt annat har funktionen att ta hand om personalfrågor hos arbetsgivare eller organisationer dragits ner.
Chefer med personalansvar har ofta sin huvudsakliga syssla i verksamheten vilket inte ger dem tid till särskilt mycket mer personalärenden än att bevilja ledigheter och hålla lönesamtal en gång om året.
Däremot finns det professionell hjälp att ta till från företagshälsovård eller andra privata konsultföretag. Något som kan anses vara dyrt, men då får man ställa sig frågan hur mycket är de anställdas arbetsmiljö och människors framtid värd i pengar?