Ledare: Min ärkekonservativa sida

Ibland är jag extremt konservativ. Inte ofta, men ibland. Jag reagerar alltid själv på min konservatism, för det är inte riktigt jag.

Därför brukar det vid dessa tillfällen sluta med att jag försöka föra ett resonemang med mig själv. Vilket i sig är uppfriskande, men betydligt mindre lärorikt än att diskutera med andra. Så nu får även ni ta del av mitt resonemang och jag tar gärna emot hur ni ser på frågan.

I mellandagarna hade Gotlands Tidningar en artikel där vi kunde vi läsa om att singelkvinnor har rätt till att bli inseminerade och hur den gotländska sjukvården tacklat detta. Lagen trädde i kraft samma dag som jag började min anställning som politisk redaktör. Det vill säga 1 april förra året.

När det gäller singelkvinnornas rätt till insemination drabbas jag av konservatism och det hårt. Inte för att singelkvinnor kan insemineras, inte för att de får insemineras, utan för att de har rätt att insemineras. Min konservativa ådra påpekar genast att singelkvinnor faktiskt gjort ett val att inte bilda familj.

Är det verkligen en rättighet för alla kvinnor att bli mamma? Eller är det en möjlighet de har? Ska verkligen vi skattebetalare bekosta befruktningen för singelkvinnor som inte vill gå den naturliga vägen?

Men genast får min konservativa ådra mothugg av min mer liberala ådra, då familj i dag är något annat än stereotypen mamma, pappa barn. Någonstans hamnar jag också i en liknande frågeställning som till abort. Kvinnans rätt till sin egen kropp.

Vill en kvinna bli gravid ska vi kanske underlätta så att det blir så bra och säkert som möjligt. Lika lite som jag vill att aborter genomförs i lönndom och på sätt som riskera människors hälsa, lika lite vill jag ha inseminationsresor eller ”inseminationsragg” där mannen är ovetande om sitt tänkta framtida faderskap. För man vet aldrig vart de leder eller hur kvinnorna och barnens hälsa påverkas.

Men någonstans blir jag ändå irriterad över att singelkvinnor numera, på ett relativt enkelt sätt, kan ha rätt till något som barnlösa par har stora problem med. För jag har en bild av att barnlösa par som vill bli föräldrar måste genomgå en extrem massa mer eller mindre kränkande tester, medan singelkvinnorna kan glida in på en räkmacka.

En bild som möjligen kan vara helt felaktig, vilket är en av anledningarna till att jag skriver detta. Jag vill nämligen ha respons. Jag har också en bild om att de som vill adoptera har en uppsjö av tester att klara av för att det ska utredas om de verkligen är lämpliga som föräldrar. ”Spärrar och kvoter och testprogram är ett system för att sålla agnarna från vetet” som Blå Tåget sjöng om något helt annat, men som jag tycker passa bra även på adoptionsapparaten.

Dessa spärra, kvoter och testprogram drabbas heterosexuella par av, medan min bild är att singelkvinnor, men även lesbiska par, har en mycket lättare väg att gå när de väljer insemination.

Som ni förstår är rätt kluven i den här frågan, men den kluvenheten ger mig en möjlighet att faktisk fundera och tänka i olika banor och att vända och vrida på fråga. Vilket också känns uppfriskande då jag för det mesta annars är färdigtänkt.