I lördags, 6/10, skrev Emma Hällström i Gotlänningens ledare: ”Varför fick inte #metoo något utrymme i valrörelsen?”
Frågan är berättigad och jag tror mig veta orsaken och kan även sätta fingret på tidpunkten då frågan dog. Det var under SVT:s partiledardebatt i Agenda den 6 maj.
Det var då Stefan Löfven (S) lyfte frågan om hur osäkra anställningar påverkar kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Hur osäkra anställningar gör att kvinnor hamnar i en större beroendeställning till arbetsgivare. Något som minskar modet och viljan att anmäla sexuella övergrepp.
Fackförbunden, och då pratar vi inte bara om LO förbunden, är eniga om att försämrade anställningsförhållanden minskar modet att anmäla övergrepp eller annat som kan ses som ”gnäll” eller ”jobbigt” i arbetsgivarens ögon. Den beroendeställning som personer med bland annat sms-anställningar har till sin arbetsgivare gör personerna mindre benägna att påtala felaktigheter. Risken att de tas bort från sms-listan och att deras möjligheter till inkomst då försvinner är för stor. Det är inte heller någon hemlighet att det är flest kvinnor som har osäkra anställningar och att även kvinnor skulle drabbas hårdast av ytterligare försämringar av anställningstryggheten.
Löfven blev utskrattad när han nämnde det och hånet fortsatte flera dagar efter debatten. Att Löfven hade rätt när han ifrågasatte de försämringar av anställningsskyddet, som Sverigedemokraterna och de borgerliga partierna vill göra, i ett metoo perspektiv, det dränktes i hånet av personen Löfven.
Frågan om kvinnors oberoende har varit en central del av kampen för ett mer jämställt samhälle. Oberoende från sina föräldrar, oberoende från sina män och oberoende på arbetsmarknaden. Vi har nått långt, men det finns mycket kvar att göra. Speciellt då vi verkar gå bakåt och att det accepteras av samhället. I alla fall av en majoritet av väljarna som lagt sin röst på högerpolitikens försämringar av tryggheten på arbetsmarknaden. Dessutom går SD framåt med förslag på både sambeskattning och försämring av aborträtten.
Den patriarkala struktur som råder på arbetsmarknaden är en rest från historien. Det har varit män som ägt och styrt företag och det är män som byggt de strukturer vi ser än i dag. Arbetarrörelsens eviga strid för att öka jämlikheten har även hjälpt kvinnorna i deras kamp för jämställdhet. Regelverk som skyddar anställda mot arbetsgivares godtycke och som ökat på jämlikheten mellan arbetstagare och arbetsgivare är nu hotade. Vilket samtidigt innebär att kvinnors beroende riskerar att öka och därmed också riskerna att bli utnyttjade.
Jag blir väldigt besviken på de kvinnor som skyddar dessa patriarkala strukturer. Att män gör det för att skydda sin egen maktställning, förstår jag, även om jag inte håller med utan anser att samhället behöver mer jämlikhet och jämställdhet och inte mindre. Men kvinnor som verkar inom de högerpartier som vill göra arbetsmarknaden än mer ojämlik borde förstå bättre. När även de är med och hånar Stefan Löfvens försök att rädda kvinnor från strukturer som skyddar de som begår sexuella övergrepp, då förstår jag att metoo också dog som fråga i valrörelsen.