Stora inkomstklyftor mellan grupper i samhället är inte bra. Det har bland annat OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, informerat om under ganska många år.
OECD som är en mycket tung ekonomisk röst har till och med varnat för att ökade inkomstklyftor också ger en dålig samhällsekonomisk utveckling.
Vi kan också se andra tecken på att klyftorna är skadliga när länder, där stora ekonomiska skilnader blivit ett samhällsproblem, börjar gå från de öppna och internationellt samarbetsinriktade samhällsstrukturerna och istället blir mer protektionistiska. USA och Storbritannien är två mycket tydliga exempel på detta.
Rent ekonomiskt är detta dåligt både för de länder där det sker men också för resten av världen. Men när man tittar närmare på hur samhällsutvecklingen sett ut i de länderna åren innan Trump och Brexit ser man att det inte heller har varit bra för den sociala utvecklingen.
När de ekonomiska klyftorna växer, ökar också konflikterna mellan olika grupper i samhället, vilket i sin tur göder en extremism som är direkt samhällsfientlig. Extremistiska politiska eller religiösa organisationer med idéer som motarbetar våra öppna och demokratiska samhällen, och istället vill se slutna samhällen med begränsad demokrati och yttrandefrihet, får fler och fler anhängare.
I tisdags, 1/5, hade Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi och forskare vid IFN, en artikel i sin kolumn i Dagens Nyheter där han varnar för en politik som ökar på de ekonomiska klyftorna vi redan har i landet.
I motsats till andra länder exempelvis USA och Storbritannien har de svenska klyftorna inte ökat på grund av lönebildningen. I Sverige har klyftorna ökat på grund av politiska beslut eller avsaknad av politiska beslut. Detta vill nu Calmfors se ett slut på. I sin artikel beskriver Calmfors tydlig att större ekonomiska klyftor kan vara en fara för vår demokrati:
”Men samtidigt har vi sett en utveckling i vår omvärld där ökad inkomstspridning verkar ha bidragit till framgångarna för populistiska politiker och rörelser som ifrågasätter den liberala demokratin. Det går inte att säga var gränsen går för så stora inkomstskillnader att den politiska och sociala stabiliteten hotas. Men en möjlig slutsats är att dessa aspekter är så fundamentala att det är klokt att hålla sig på den säkra sidan när det gäller att undvika stora inkomstskillnader. Därför är det enligt min uppfattning viktigt att motverka ytterligare ökningar av inkomstolikheterna i Sverige.”
Jag ser att Calmfors har gjort samma tolkning av de problem som vi står inför som den socialdemokratiskt ledda regeringen gjort genom exempelvis höjda barnbidrag och höjd a-kassa. Däremot kan jag konstatera att Moderaterna, i sin vårbudgetmotion, går precis tvärt emot det Calmfors rekommenderar.
Ett inkomsttak inom socialförsäkringssystemen och lagstiftning om lägre löner för redan utsatta grupper, samtidigt som de föreslår stora skattesänkningar för de med höga inkomster.
En politik för ökade klyftor och därmed en politik som mycket väl kan leda in på en väg där vårt öppna och fria samhälle inte längre blir lika självklart. En väg tillbaka in bakom muren.