Varför skiljer sig en kommunalledd verksamhet från en privat, eller gör den verkligen det? I debatten om privata företags vara eller icke vara inom välfärden handlar diskussionen ofta om vilken form som är bäst.
De undersökningar som gjorts ger oss ingen vägledning då de pekar åt olika håll. Ibland visar de att privata företag är bättre och ibland att de kommunala är bättre. Oftast finns de också tydliga orsaker bakom varför det var bättre eller sämre, men det beror sällan på de olika ägarformerna.
Jag vill påstå att det inte är ägarformen som är viktig utan hur verksamheten drivs. Det är ledaren som visar vägen oavsett om det är privat eller kommunal ägare.
Ledare utbildar sin personal så den bäst kan utföra sina uppgifter och ledaren inspirerar sin personal till stordåd. Ledaren organiserar också arbetet på bästa sätt. Oavsett ägarform.
Ett lysande exempel är Hattstugan i När där ägaren Jane Lindell Ljunggren är en fantastisk eldsjäl som verkligen brinner för de äldre som vårdas där. Jag är helt säker på att det finns liknande exempel som är i kommunal ägo, men av någon anledning får de kommunala verksamheterna inte lika stora rubriker.
De ska leverera bra verksamhet och det är när de inte gör det som de blir uppmärksammade.
Men ibland kan verksamheter fungera trots dåligt ledarskap. Jag har sett företagare som varit katastrofer som ledare. De har varit stora och enormt duktiga entreprenörer, men borde inte ha med personal att göra.
Trots det har personalen skött sina jobb med den äran även om ledaren har behandlat dem riktigt dåligt. De har varit stolta över sin produkt. Yrkesstoltheten har övervunnit den dåliga ledaren. När ledaren dessutom för det mesta håller sig till det hen är bra på blir personalen inte heller drabbad så ofta. Dessutom har ledaren det goda omdömet att anställa chefer som kompenserar de brister hen själv har.
Ofta heter det att privata verksamheter fungerar bättre för att ägaren bryr sig mer och har sin egen försörjning knuten till verksamheten. Men även det myntet har två sidor. Det kan bli bra, som Hattstugan, men det kan också bli en press om verksamheten inte går så bra. Så frågan är om de privata är bättre på att både piska och inspirera, eller om det också beror på hur verksamheterna leds.
Flexibiliteten brukar också framföras som en fördel för de privata verksamheterna, men är privata företag mer flexibla och är det i så fall positivt? Min erfarenhet är att flexibilitet är ett måste i små företag där de få anställda måste kunna mycket och vara beredda att göra många olika saker. Där de anställda har omväxlande och kreativa arbetsuppgifter och där de också involveras mer i verksamheten.
Men jag har också sett motsatsen. Företag som lejer ut de omväxlande och kreativa delarna och där de anställda blir kvar med enformiga arbetsuppgifter som inte utvecklar dem eller involverar dem i verksamheten.
Så frågan om privat verksamhet eller kommunal verksamhet är bäst har inte med ägarstrukturen att göra, utan med hur verksamheten leds.