Som gammal förhandlare känner jag igen när det storsvulstiga förhandlingsspelet drar i gång. Förhandlingsparterna bedyrar heligt att om inte deras krav går igenom kommer verksamheten att drabbas av katastrof.
När röken har lagt sig visar det sig att det man till slut har kommit överens om borde vara en dubbel katastrof, då inget av parternas ursprungsförslagen ens är i närheten av det slutliga. Ändå är bägge parterna oftast rätt nöjda med slutresultatet.
Därför lyser kyrkans agerande igenom när de säger sig vara tvingade att lägga ner Birkagården om inte regionen genast skjuter till pengar. Låt mig vara tydlig, kyrkan kommer inte vara den som väljer att lägga ner Birkagården då det skulle vara mycket ansvarslöst. Inte nu i alla fall och inte på grund av de senaste händelserna där Birkagården blivit av med bidrag från Arbetsförmedlingen för två av sina fem anställda.
När regionen och domkyrkoförsamlingen 2005 kom överens om hur Birkagårdens verksamhet skulle finansieras var man helt eniga. Regionen, genom socialförvaltningen, bekostar lokalerna och kyrkan står för verksamhetens kostnader.
Det kan också vara bra att ha med sig att vid tillfället för överenskommelsen, 2005, hade Gotlands kommun, som det hette på den tiden, möjlighet att ordna boende till alla som ville ha boende, på exemplevis Gesällgården, men att de då måste ställa upp på vissa krav exempelvis att vara nyktra och att inte ta med alkohol eller droger in på boendet. Det var på grund av just de kraven som behovet av Birkagården uppkom, för det fanns personer som inte ville ställa upp på dem.
De som tryckte på om att starta upp ett härbärge var just domkyrkoförsamlingen, medan kommunens företrädare var mer tveksamma då de var av synpunkten att det var bra att ställa krav för att personerna lättare skulle kunna komma ifrån sitt beroende. Av den anledningen hittade man en bra överenskommelse där kommunen hjälper till att finansiera hyran för en verksamhet som kommunen själv inte vill driva, då den inte ställer krav.
Nu klarar kyrkan inte längre av att hålla sin del av överenskommelsen, och regionen är inte intresserad av att ta ett större ansvar för verksamheten om man inte börjar ställa krav. Så frågan är vad som till slut kommer fram ur denna härva.
Idén på en stödgala har dykt upp i sociala medier, något som jag tycker är en bra idé. En årligen återkommande gala till stöd för missbrukare där kända och okända artister och andra profiler uppträder och där personer med egen erfarenhet av missbruksproblem får möjlighet att inspirera. Självklart ska galan vara helt drogfri, hur skulle det annars se ut. För tanken med galan är väl att ge människor med missbruksproblem en möjlighet att ta vägen bort från missbruket.
Slutligen vill jag bara tillägga att jag inte gillade det storsvulstiga förhandlingsspelet när jag själv var förhandlare och jag gillar det absolut inte när kyrkan försöker sig på det. Jag hoppas att den högt uppskruvade tonen från kyrkan kommer att skruvas ner till en mer lämplig nivå. Då kan det också bli lättare hitta lösningar som passa alla.