När Januariavtalet (JA) presenterades var det nog många som drog en suck av lättnad. Viktiga frågor hade fått ligga på is under tiden övergångsregeringen förvaltat landet. Äntligen skulle det vara möjligt att få en regering som kunde börja regera.
Men JA väckte också starka känslor. Tydligast hos de partier som nu lämnades utan inflytande, men också inom de partier som står bakom avtalet. Från sympatisörer och företrädare för Centerpartiet (C) och Liberalerna (L) har kritik framförts om att Stefan Löfven (S) får fortsätta som statsminister och att Socialdemokraterna (S) och Miljöpartiet (MP) fått igenom punkter man inte uppskattar. På liknande sätt har det framförts kritik inom främst S, mot förslagen att avveckla värnskatten och förändringar i arbetsrätten.
Men jag upplever också att det finns delade meningar mellan höga företrädare inom partierna. Meningsskiljaktigheterna styrks även av partiernas politiska program och borde därför ha rätts ut ordentligt i förhandlingarna.
Det jag tänker på är dels den så kallade flexicuritymodellen som jag beskrev lite i gårdagens ledare. I korta ordalag kan man säga att flexicurity (sammansatt ord av flexibility och security) innebär en flexibel arbetsrätt där det är lättare att säga upp anställda, men där de som blir arbetslösa har ett bra skyddsnät och snabbt får en ny anställning, security. Där är S och C inte riktigt på samma våglängd. S politik väger över mot security medan C trycker på flexibiliteten. För S har anställningstryggheten, en bra a-kassa och möjligheten till omställning för de som blir arbetslösa alltid varit viktiga frågor. C för en helt annan politik. I deras valprogram ingick en förändring av LAS som innebär att de flesta arbetsgivare kan säga upp anställda helt utan krav på saklig grund. C vill sänka ersättningsnivån i a-kassan från första dagen och samtidigt ha en brant trappa som efterhand minskar ersättningen ytterligare. När det gäller omställningsmöjligheterna har C drivit på för att Arbetsförmedlingens uppdrag ska privatiseras, vilket tidigare visat sig vara en dålig idé. Däremot har C inte varit uttalade motståndare till omställningsmöjligheter.
Den andra frågan partierna, trots JA, verkar stå långt ifrån varandra handlar om skattetrycket. S vill ha ett bibehållet eller ökat skattetryck för att kunna klara av välfärdens utmaningar, medan C vill se det sänkt. Annie Lööf (C) har uttryckligen sagt att den skattereform som beskrivs i JA innebär ett sänkt skattetryck, något som tydligt tillbakavisas av finansminister Magdalena Andersson (S).
Så frågan är om partierna verkligen är överens om vad man kommit överens om. Min erfarenhet från fackliga förhandlingar är att avtal där man från början står långt ifrån varandra riskerar att bli luddigt skrivna för att parterna ska kunna bli överens. Sen hoppas man att just den frågan inte blir en stridsfråga utan löses konstruktivt på arbetsplatserna. Problemet är att ett sådant förhållningssätt inte funkar för att hålla en regering flytande under en hel mandatperiod. Förr eller senare måste frågan lösas. Antingen genom att man kommer överens om tolkningen eller genom att lämna överenskommelsen och därmed skapa en regeringskris. Just nu känns JA lite för svajig för att jag ska kunna utesluta en regeringskris någon gång under mandatperioden.