I dag är det återigen 8 mars. Internationella kvinnodagen. Oavsett på vilket sätt dagen synliggörs så finns det de som ifrågasätter nödvändigheten av att uppmärksamma kvinnornas situation på arbetet och i samhället. Ifrågasatt precis som andra dagar då orättvisor blir fokus, som till exempel 1:a maj.
Internationella kvinnodagen är lika viktig i dag som när den instiftades av FN:s generalförsamling 1977. Lika viktig som 1909 då första kvinnodagen arrangerades i USA. För även om arbetet för jämlikhet pågår alla dagar året runt är det den 8 mars då allt kan tydliggöras. Dagen då alla bör förstå varför jämlikhetskampen är viktig.
I arbetslivet har kvinnor lägre lön än män, det är fakta, även om det brukar bortförklaras med att kvinnor jobbar deltid, har låglöneyrken och så vidare. Men när även de delarna är borträknade finns de en löneskillnad som inte kan förklaras med annat än den anställdas lön. Detta är inget nytt och skillnaderna minskar över tid, men det går sakta.
I LO:s ”Lönerapport år 2017”, vilken är den senast utkomna, kan vi läsa att det är kvinnornas löner som ökat mest mellan 2015 och 2016, något som är välkommet. Men skillnaden i lön är ännu för stor mellan könen. Män tjänar enligt rapporten i genomsnitt 4 500 kronor mer i månaden än kvinnor, vilket är 15 procent och blir 54 000 kronor mer på ett år bara för att du är man. Skillnaden är störst inom tjänstemannayrken, men för stor även inom LO:s avtalsområden.
Metoo, som lavinartat kom över oss under hösten visade på att kvinnors situation inte är så bra som vi ibland försöker få den till. Alla de vittnesmål om övergrepp som kom fram, och som fortfarande dyker är tydliga bevis på att jämställdhetsarbetet måste intensifieras. De patriarkala strukturerna där tafsande på kvinnor ses som pojkstreck måste rivas ner. Det ska aldrig vara okej att begå övergrepp på någon annan och det ska aldrig vara den drabbades fel att det sker.
Ett steg i rätt riktning är den samtyckeslag som regeringen vill se och som nu är under beredning. Jag välkomnar en samtyckeslag. Inte för att den kommer att få fler dömda, utan för att diskussionerna om hur vi ska bete oss mot varandra blir så mycket lättare. Vet man inte om det man vill göra är okej, så frågar man, och vill man inte det så säger man ifrån.
”Jag trodde” blir då inte längre något alibi och en person som uppenbart är så utslagen att den inte kan säga varken okej eller nej får större chans att få upprättelse om de utsatts för övergrepp.
Övergreppen är inte heller någon nyhet, vilket jag vill visa med bilden i denna ledare som är tagen år 2000. Trots det finns det vissa grupper i samhället som försöker få de övergrepp som sker till något nytt fenomen i samhället. Inget kan vara mer fel.
Utvecklingen har gått framåt och metoo är ett tydligt exempel på detta. Kvinnor vågar nu säga ifrån och anmäla i allt större utsträckning. Men även den framgången används av mörkare krafter som ett bevis för att övergreppen blivit fler.
Nu är det bara domstolar, poliser och åklagare som måste få rätt instrument att arbeta med så kommer framtiden att se än ljusare ut, även om det kommer ta lång tid innan vi har ett helt jämställt samhälle.