Den gled förbi i nyhetsfloden i måndags. Förmodligen var den glömd av de flesta redan i går, nyheten att allt fler vårdnadstvister avgörs i våra domstolar. Men de berörda minns en vårdnadsstrid, kanske hela livet.
Det är en långsiktig trend att föräldrar allt oftare möts i en rättegång för att de inte kan enas om vårdnaden av sina barn. Sedan millennieskiftet har vårdnadstvisterna som gått till domstol ökat från runt 2650 till nästan 5700 år 2014. Det är alltså mer än en fördubbling och trenden är stadigt ökande.
Gotland hör dessbättre inte till länen med högst antal vårdnadstvister i förhållande till befolkningen. Men trenden måste brytas överallt.
Visst finns det fall när det inte fungerar med gemensam vårdnad eller överenskommet umgänge och enstaka fall där det inte ens ska övervägas. Men de allra flesta barn mår bäst av kontakt och samspel med båda sina föräldrar under vägen till vuxenlivet.
Samhällets hjälp till de stridande föräldrarna består i familjerådgivning och samarbetssamtal. Om föräldrarna är överens hjälper socialtjänsten till att skriva avtal. Om inte ställer samhället i stället upp med hela rättsapparaten. Då blir det advokater och vittnesmål och domstolsförhandling. Släkt och vänner tar parti. Det är svårt att undvika en upptrappad konflikt. Ännu svårare att en part upplever sig som förlorare. Och det är ingen bra grund för framtida samarbete.
Domstolsutslag anses allmänt bygga på rättvisa. Men barns uppväxt kan inte utgå från rättvisa för föräldrar. Den måste utgå från barnens behov. Det gör naturligtvis domstolarna också i sina utslag men det upplevs gärna som orättvist och den förälder som känner sig orättvist behandlad är inte bäst på att samarbeta. Risken är uppenbar för att nya konflikter leder till nya omgångar i rättssalen. Och det mår inga ungar bra av,
Föräldraskap är en livslång relation. Uppemot ett par decennier medför det ett direkt, om än gradvis minskande, ansvar för en annan människas överlevnad och välbefinnande. Och i de allra flesta fallen är det två som delar den relationen. För att föräldrarna valt att inte leva sina liv tillsammans upphör inte det gemensamma ansvaret.
Familjerådgivning och samarbetssamtal bygger på frivillighet, visst. Men nog borde vi kunna sätta trycket hårt på föräldrar att faktiskt enas om de barn de satt till världen.
Det förutsätter kompetent samtalsledning, helst av båda könen, tillräcklig tid och att akuta situationer hanteras fortlöpande. Då finns goda förutsättningar att parterna kan enas utan den extra påfrestning som en domstolsprocess innebär.
Det betyder inte att alla problem är ur världen men det bygger en bättre grogrund för att hantera kommande svårigheter.
Rättegångar är dyra. Om resurserna i stället satsades på kvalificerade vårdnadssamtal skulle fler kunna komma fram till ett gemensamt beslut. Nu är det skilda kassor. Rättsväsendet är statens ansvar, familjerådgivning och vårdnadssamtal står kommunerna för. Det borde löna sig för staten att stötta en ökad kommunal satsning och minska trycket på domstolarna.