Viljan att själv bestämma över det som är vårat har gett oss en märklig värdering av arbetsinsatts. De viktiga jobben inom välfärden värderas genom lönesättning lågt, medan jobb som egentligen inte behövs för att vi ska kunna leva bra liv värderas högt genom lönesättning.
De flesta av oss skulle gladeligen se att offentliganställda hade betydligt högre löner. Offentliganställda har arbetsuppgifter som är enormt viktiga för oss, men trots det lägger vi mer pengar på saker som gör att exempelvis idrottsstjärnor har en betydligt högre lön.
Med glädje betalar vi för tjänster och saker vi egentligen inte behöver, medan vi gnäller över varje ny skattkrona vi tvingas betala till verksamheter som vi måste ha.
Polis, skola, vård, omsorg och försvaret skriker efter mer resurser, samtidigt som det med stor sannolikhet kommer att spenderas 95 miljoner på en sjuttonårig skolgrabb för att han kan sparka på en boll.
Hur har vi hamnar här? Verksamheter som vi tycker eller i alla fall har tyckt vara så viktiga att de ska finnas för alla som har behov av dem och på samma villkor oavsett de behövandes ställning i samhället eller bakgrund. Hur har det offentliga som vi verkligen behöver blivit något fult?
”Den ofantliga sektorn” och ”den tärande sektorn” är två öknamn som skola, vård och omsorg fått genom åren. 140 miljarder i skattesänkningar under Reinfeldts åtta år följs av en s-ledd minoritetsregering utan självförtroende. I dag ser vi följderna av den nedvärderingen.
Genom alla tider har den starkaste segrat. Darwins tankar har bevisats gång på gång. Men det som vi sällan tänker på är att de starkaste sällan varit ensamma. De starkaste är de som tagit hjälp av varandra.
Så det vi ser nu, då vi är mer intresserade av att själva välja vad vi ska göra med våra pengar, är en utveckling till ett svagare samhälle, då ensam inte är så stark.
Nu har det till och med blivit en affärsidé att vi kollektivt ska samla oss för att bli starkare. Uppgifter som vi förr valde att ha gemensamma för att de skulle bli så bra som möjligt, förvandlades till saker vi själva skulle välja eller besluta om, är nu på väg att återgå till kollektivtänkandet med då som en affärsidé. För någon ska självklart tjäna pengar.
Så det finns hopp om att vi återigen ska börja se varandra som resurser istället för konkurrenter. Skulle vi återigen börja se på vår välfärd som det viktigaste vi har, finns det också hopp om att de offentliganställda kan få bättre villkor. Kanske till och med så pass bra villkor att jobben också blir eftertraktade.
Jag har lovat att jobba på att bli ödmjukare och en del i det arbetet är att erkänna sina fel. I min ledare fredagen den 13 med rubriken ”Partiledaren med dålig koll” visade jag upp min egen dåliga koll genom att inte kunna stava rätt till Jimmie Åkessons namn. Skämskudden är stor.
Jag passar också på att informera redaktören på sidan bredvid att jag gärna tar busschaufförsdebatten när redaktören behagat att läsa hela ledaren och inte bara vissa brottstycken.
Jag måste också påpeka för chefredaktör Bofride att även de officiella ekonomiska siffrorna som de borgerliga regeringarna lämnat efter sig inte är något som redaktören vill kännas vid, är de med sanningen överensstämmande.