Människan behöver få vissa behov uppfyllda för att kunna leva och må bra. Maslovs behovstrappa med sina fem steg må vara en förenkling av de behov vi har men ger en överskådlig bild. Lite snabbt så går behovstrappan ut på att vi först måste uppfylla våra grundläggande behov av mat, dryck och sömn. Nästa steg kommer vårt behov av trygghet, därefter behovet av kärlek, vilket är ett brett begrepp för att kunna finnas i en större social gemenskap. Maslov menar att dessa tre första steg är basala behov som måste uppfyllas om vi inte ska bli sjuka på ett eller annat sätt. De två sista stegen gäller självhävdelse och självförverkligande.
Maslovs behovstrappa är inte bevisad rent vetenskapligt och har fått en del kritik för att ha utelämnat delar som exempelvis kulturellt betingade behov, men som diskussionsunderlag fungerar den fint.
Jag anser att socialdemokratin och arbetarrörelsens tankar kan sammanföras med Maslovs trappa. Tankarna om ett jämlikt samhälle där allas behov blir tillgodosedda. Där alla kan äta sig mätta och få den sömn de behöver. Ett samhälle som ger alla trygghet och där vi alla ingår i en gemenskap. Helt enkelt ett samhälle där vi tar hand om varandra genom en gemensam samhällsstruktur vi benämner välfärd. Men så ser det inte ut längre. Det gemensamma har till stor del ersatts av eget. Välfärdens gemensamma verksamheter har blivit egna verksamheter. Självförverkligandet har tagit över och nu ser vi hur basala behov inte längre uppfylls.
Den skola, vård och omsorg vi hade innan privatiseringsvågen må ha varit för mycket mellanmjölk. Det saknades både lättmjölk, vanlig mjölk och laktosfria alternativ. Men det vi fick i och med privatiseringen var inte bara det vi saknade, vi fick även mjölk som gått långt över sitt bäst före datum och visade sig vara odrickbar. Tryggheten vi hade under mellanmjölkens tid har luckrats upp, nu riskerar vi att bli förlorare när vi väljer mjölk i välfärdens kyldisk. Val vi tidigare har gjort genom allmänna val och det samhällssystem välfärdsstaten stod för, måste vi nu göra själva. Vårdcentral, barnomsorg, skola, pensionsförvaltare, hemtjänst och äldreboende. Hur kan jag som medborgare vara säker på att de val jag gör inte innebär att jag tagit den sura mjölken? Den osäkerhet som valfriheten för med sig när vi tvingas göra livsavgörande val och ändå inte vet om valet är bra eller dåligt försämrar våra liv. Visst vi gör dagligen val som kan få stora konsekvenser för vår framtid, men när vi bestämt gemensamt att vissa samhällsfunktioner ska skötas med gemensamma resurser måste de också leverera trygghet. Då borde de basala behov vi har väga tyngre än möjligheten till självförverkligande.
Upphöjandet av självförverkligandet skapar också ekonomiska klyftor. Från att vi gemensamt ägt vår välfärd har nu ett fåtal kunnat ta över både ägande och våra stora delar av våra gemensamma resurser. När rätten till självförverkligande till och med beskattas lägre än våra basala behov har vi hamnat fel. Ägandet av de resurser som förr var gemensamma, exempelvis aktier i stora skolkoncerner, beskattas lägre än den lön vi tjänar för att kunna köpa mat.
Vi behöver hitta vägar för att öka rätten till de behov som Maslov ansåg vara basala, även om det sker på bekostnad av några fås möjligheter till självförverkligande. Mellanmjölken må ha varit enformig när vi bara hade den att tillgå, men på den tiden var i alla fall våra basala behov prioriterade.