Man borde reagera direkt. Hat och hot får aldrig bli något vi får leva med, som årstiderna. Men de senaste årens ökande rapporteringar om hat, hot och våld har härdat mig. Bombattentat mot flyktingförläggningar, mordbränder med rasistiska förtecken mot personer med annan tro, journalister hotas, människor som sprider kärlek på nätet hotas och hängs ut, ja listan kan göras lång.
När människor skriker ut sitt hat mot judar på Malmös gator och när en synagoga i Göteborg attackeras med brandbomber blir det ”bara” ytterligare några hatattacker i mängden.
Hur hamnade vi här? Hur har hatet fått bli en del av vår vardag?
I ett reportage på Rapport i SVT vittnar en judisk kvinna om hur hon känner sig begränsad i sin vardag. Hon berättar om hur den judiska skolan där hennes barn går och hur hårt bevakad den är.
En skola som mer eller mindre är ombyggd till ett fort, bara för att barnen som går där ingår i en religiös församling. De svåra frågorna från barnen om varför det finns bevakning vid deras skola och varför den ibland är förstärkt.
Kvinnan berättar om hur hon vid vissa tillfällen får be barnen att ta av eller dölja symboler för deras tro. Hur hon får tänka på hur hon gör det på ett sätt som inte skuldbelägger barnen. Hur hon själv tänker sig för med hur hennes symboler syns.
Kvinnans berättelse skiljer sig inte så mycket från andra utsattas berättelser. Personer som inte tycker eller är som andra och därför blir utsatta för hat och hot. Det kan röra sig om tro, politisk åsikt, sexualitet eller att de arbetar med viktiga samhällsfunktioner. Poliser, åklagare och journalister är ofta utsatta för att de har det yrket de har.
Är det här något nytt eller har det alltid funnits?
När jag växte upp i Slite var killar från Lärbro inte särskilt populära. Tjejerna var däremot riktigt intressanta, vilket också skapade slitningar. Inte sällan blev det bråk när Lärbrosorkar kom till Slite för att ha roligt. Främlingsfientlighet, skulle det ha kunnat kallas, men det ordet var inte särskilt känt då.
Men tankesättet känns igen i dag. Vi och dem. De tar våra jobb och våra kvinnor. Att arbetsgivarna och kvinnor är fria att väljer dem de vill ha verkar ha gått helt förbi. Att den inskränkta synen på omvärlden också spelar in när arbetsgivare och kvinnor väljer, är nog helt främmande.
Hatet var det samma förr, men våldet har blivit hårdare med tiden. Ett slagsmål där man slogs till någon låg ner eller gav sig känns i dag som något avlägset. I dag läser vi om att det används vapen som förr bara fanns tillgängliga för krig. Molotovcocktails, handgranater och automatkarbiner.
Hur hamnade vi här?
Hur fick vi dessa djupa klyftor i samhället?
Kan vi skylla allt på de nyliberala strömningarna där kapitalism och marknaden skulle lösa allt, strömningar som tydligt haft inverkan på de klyftor vi ser runt om i västvärlden, eller är vi alla medskyldiga?
När jag blev äldre och lärde känna killarna från Lärbro var de som vilka andra killar som helst. Vissa till och med trevligare än genomsnittet.