Den 1 juli 2014 ändrades lagen så att domstolarna skulle kunna döma ut hårdare straff för mord. Förändringen har inte lett till hårdare straff och därför har Regeringen tillsatt en utredning för att se över hur en lagändring skall se ut för att leda till längre och hårdare straff.
Diskussioner om hårdare och längre straff för riktigt allvarliga brott, som exempelvis mord, har alltid pågått. I Sverige har vi ansett att alla skall ha en andra chans, och en möjlighet att återkomma till samhället för att bli ansvarsfulla och bidragande medborgare.
Mycket vikt har lagts på förövaren och hens rehabilitering. Vilket i sig är bra, för det är bättre för samhället om vi har bidragande medborgare ute i samhället än inlåsta på fängelser livet ut.
Men samtidigt har vi nästan helt glömt bort de som drabbas av brott. Hur mår de anhöriga som mist en närstående genom en grov brottslig handling? Hur känner de när deras anhörigas mördare döms till livstid, vilket innebär att ingen vet när mördaren släpps fri? Hur mår de anhöriga när den livstidsdömda redan efter 10 år kan begära att få sitt straff tidsbestämt?
Hur många sår river den processen upp? Hur förbereder sig de anhöriga för den dagen då deras närståendes baneman släpps ut när de inte vet när hen släpps ut?
I gårdagens nyhetsmorgon i TV4 medverkade Carina Höglund, mamma till mördade Engla. Hon berättade om hur hon och hennes familj känner inför den process som om bara något år kommer att påbörjas för att få den livstidsdömdes straff tidsbegränsat.
Om hur de sår som, trots allt börjat läka, kommer att rivas upp gång på gång, vid varje ny ansökan om att tidsbegränsa straffet för den man som dömts för det avskyvärda mordet. Ovetskapen om vid vilken tidpunkt strafftiden upphör blir en ständig oro över hur framtiden kommer att bli.
Det finns inget bevis att längre och hårdare straff minskar brottsligheten. Så diskussionen om längre och hårdare straff är mer en diskussion om hur vi ser på brott och straff. Det som jag tycker har glömts bort är hur vi handskas med de straff vi har.
Oavsett hur långt ett livstidsstraff är, om det nu inte skall vara livet ut, så blir de som drabbats av brotten drabbade återigen i samband med att den dömda släpps fri, eller att en frigivning diskuteras.
Straffskalan för mord går upp till max 18 år för tidsbestämda straff och om brottet anses vara mycket allvarligt utdöms livstid. Jag tycker utifrån detta att en prövning om att omvandla ett livstidsstraff till tidsbestämt inte bör kunna göras innan 17 år av straffets avtjänats. På så sätt minskas och skjuter vi de påfrestningar som anhöriga till de mördade utsätts för. Det skulle kunna hjälpa Carina Höglund och hennes familj att leva lite mer tryggt och med lite större framförhållning.
Samtidigt måste samhället ta ett större ansvar för att de som drabbas av grova brott får hjälp att klara den extrema situation de hamnat i. Det är också viktigt att de som drabbas av grova brott förbereds i samband med att den dömda släpps, så att så många frågetecken som möjligt reds ut. Mer resurser måste läggas på de som drabbas av brott.