I går, måndag, fick jag en fråga från GT:s krönikör Bernt ”Bison” Nilsson, en person som jag och många andra hyser en stor respekt för. Inte minst för hans fantastiska engagemang för nyanlända. I sin krönika frågade han vad jag tycker angående amnesti för ensamkommande flyktingbarn och hur de behandlas av våra myndigheter.
Frågan splittrar regeringen då Miljöpartiet är starka förespråkare för att ge de ensamkommande amnesti, så att de får stanna i Sverige.
Nu har även delar av arbetarrörelsen och Socialdemokraterna öppet anslutit sig till den linjen tillsammans med enskilda s-politiker. Så frågan borde även dryftas av Gotlands Folkblads politiska chefredaktör, det har Bison helt rätt i.
Orsaken till att jag hållit mig från debatten är att jag precis som Socialdemokraterna är kluven i frågan. Mitt röda hjärta klappar för barnen när jag ser hur de kommit i kläm och far illa.
Dels genom de extremt långa handläggningstiderna, och dels genom deras bakgrund där många är födda i flykt och nu kan tvingas till ett land där de aldrig ens bott.
Fakta visar också att vi behöver blir fler medborgare, i just den ålder som många av flyktingarna är i, för att kunna klara av framtidens välfärd. Dessutom är många av barnen redan mycket långt gångna i integreringsprocessen så jag kan absolut förstå, och även känna för, kravet på amnesti, då det egentligen inte är någon strukturell platsbrist vi lider av i landet.
Men som ledarskribent vill jag också försöka förhålla mig saklig till de regelverk som styr den här frågan och de svårigheter som finns med en amnesti. För politik är inte alltid att följa sitt hjärta.
Hur skulle en amnesti se ut? För vilka skulle den gälla? Gruppen ensamkommande barn är inte homogen. Barn kommer från många olika håll i vår oroliga värld. Barn med rötterna i Afghanistan är bara en grupp och inte ens de har samma bakgrund.
Vissa har den problematik jag tidigare beskrivit, att inte ens vara födda i det land de riskerar att skickas till, men det finns också barn som kommit hit direkt från Afghanistan. Barn som har familj kvar där hemma och som bor i förhållandevis säkra miljöer.
Om rättsäkerheten är ifrågasatt nu, hur kan den då komma att bli om vi ska börja sortera dem ännu mer? Eller är tanken att alla ensamkommande ska få amnesti? Ja, frågorna är många och jag förstår att regeringen stöttat sig mot regelverken.
* * *
Ibland händer saker snabbare än man kunnat tro. Just när detta skrivs håller regeringen en presskonferens där de informerar om de förändringar de tänker genomföra för ensamkommande. Ändringarna gäller för de barn och ungdomar som sökt asyl innan den tillfälliga lagstiftningen infördes 24 november 2015.
De ska även ha drabbats av extremt långa handläggningstiderna det vill säga över 15 månader för att omfattas. Dessutom ska man befinna sig i Sverige och man får inte ha begått brott. Personen ska också studera eller tänkt sig studera.
Det finns fortfarande många frågor som säkerligen kommer att få sina svar framöver, men den stora frågan blir givetvis: Kommer förslaget att få stöd av en majoritet i riksdagen? Det återstår nu att se.