Ledare: Fortsatt normalisering av SD

Sedan valet 2010 har Sverigedemokraterna, SD, haft en vågmästarroll i riksdagen. Hittills har de två regeringar som vi haft sen dess försökt lösa det på lite olika sätt. Reinfeldts alliansregering körde antingen den numera välanvända ”går-det-så-går-det” taktiken, där de lade fram sina förslag på vinst och förlust, eller avstod helt från att lägga fram förslag som de inte hade stöd för.

Stefan Löfvens regering har försökt att förhandla med övriga partier för att hitta lösningar som får majoritet i riksdagen, men även använt ”går-det-så-går-det” taktiken. Speciellt i frågor som är ideologiskt viktiga att visa de skillnader som finns i svensk politik. Exempelvis förslag mot vinster i välfärden och på krav om kollektivavtal vid offentlig upphandling. Frågor där SD 2014 gick till val på, men där de efter samtal med näringslivet gjort helt om.

Denna högersväng från SD, som gjordes rätt tidigt under förra mandatperioden, har självklart uppmärksammats av de borgerliga partierna. Det var uppenbarelsen att det plötsligt i många frågor fanns en högermajoritet i riksdagen som fick Decemberöverenskommelsen, DÖ, att gå i graven. Nu hjälpte inte det, då beröringsskräcken mot SD av naturliga orsaker är för stor hos de mer liberala partierna inom borgerligheten, utan arbetet i riksdagen fortsatte som förut och den socialdemokratiskt ledda regeringen fick fritt fram för sina budgetförslag. Men sedan dess har beröringsskräcken bearbetats.

Ett sätt för borgerliga politiker och opinionsbildare har varit att sätta extremstämpeln även på Vänsterpartiet, V, så ofta de får möjlighet. Tanken är att visa på att Socialdemokraterna och Miljöpartiet samarbetar med ett extremparti och att det då skulle vara okej även för borgarna att ha samarbete med SD. Att det var krav från de borgerliga att Löfven skulle samarbeta med V efter valet 2014 verkar inte finnas kvar i minnet. Från början kom denna retorik från ett tydligt högerhåll, inom Moderaterna och Kristdemokraterna, där de som drivit DÖ till graven var framträdande. På senare tid har även Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) gått med i normaliseringståget och utpekat V som ett extremparti.

Men det förekommer även att borgerliga politiker och opinionsbildare framhäver SD som ett mindre extremt parti än V och Mats Linders ledare i GA 14/12 får stå som exempel: ”Men SD har åtminstone inte ett officiellt partiprogram som vill upphäva demokratin och äganderätten som vi känner den.”

Jag kan direkt säga att jag och Mats Linder har betydligt skilda åsikter om vad ”demokratin som vi känner den” innebär. Det jag utläser i SD:s principprogram skiljer sig dock markant från den demokratin jag känner. Där medborgarskapet ska bygga på lojalitet mot landet och att infödda svenskar kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet. Lägger man ihop detta med att bara svenska medborgare ska ha rösträtt uppfattar i alla fall jag att det bara är de rättrogna som har demokratiska rättigheter utifrån SD:s partiprogram. Vilket jag uppfattar som att upphäva demokratin som vi känner den.

Men Linder kanske inte ser det som speciellt allvarligt att lojalitet mot någon suspekt svenskhet tolkad med SD:s samhällssyn ska vara krav för att få ta del av landets demokratiska rättigheter.