Vi har hört det förut och vi lär nog få höra det många gånger än. Borgarnas hot mot den svenska modellen och de svenska arbetarnas löner.
Under sommarens Almedalsvecka gick de borgerliga partierna, än en gång, ut och krävde lägre löner för vissa grupper, den här gången nyanlända och ungdomar. Om parterna på arbetsmarknaden inte löste det själva skulle de minsann lagstifta i frågan.
Nu har parterna löst frågan på ett mycket bra sätt, genom uppgörelsen om etableringsjobb, och det utan att sänka lönerna för de som får tjänsterna.
Dessutom har parterna enats om att lösningen också ska innehålla riktig utbildning, som kan göras under delar av arbetstiden. Lösningen går i och för sig ut på att staten skjuter till pengar och medverkar till utbildningslösningar.
Något som de borgerliga riktar in sig på, utan att reflektera över deras egna enorma miljardslöseri med de sänkta arbetsgivaravgifterna för ungdomar som redan hade jobb. Skillnaden är stor då de borgerligas generella guldregn över arbetsgivarna nu bytts till riktade insatser till de som behöver.
Men det som är det bästa med uppgörelsen är att arbetsgivarna känner att deras kostnader kommer att hållas på en nivå de klara av. Den nivån var inget av de borgerliga partierna i närheten av i förslagen som de lanserat under det senaste året.
Här visar fack och arbetsgivarorganisationer varför deras gemensamma lösningar är så viktiga. De sitter på sakkunskapen vilket uppenbarligen inte de borgerliga politikerna gör, även om de verkar tro det.
För nu visar det sig att de borgerliga inte är nöjda med den lösning som parterna tagit fram. De hotar återigen med lagstiftning, något som verkligen skulle omkullkasta hela den svenska modellen. Speciellt anmärkningsvärt är det när de först kräver av parterna att lösa frågan, för att sen när parterna löst frågan ge dem bakläxa.
Till och med tunga namn inom arbetsgivarorganisationerna, bland annat Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe, anklagar allianspartierna för att inte förstå vad som gäller på svensk arbetsmarknad.
“Antingen har man inte brytt sig om att läsa, eller så har man inte lyssnat eller så har man inte tvättat öronen”, menar Weihe i sin svidande kritik mot de borgerligas uttalanden.
Han sågar också centerpartiledaren Annie Lööfs argumentation mot att uppgörelsen som parterna på arbetsmarknaden arbetat fram skulle bli dyr, med orden ”ett ganska korkat resonemang”.
Frågan är vad de borgerliga egentligen är ute efter i sin kritik. Vill de verkligen sänka den så framgångsrika svenska arbetsmarknadsmodellen? Har de då tänkt över vilket kaos det skulle kunna skapa och vad det skulle kunna leda till för samhället i stort?
Eller är de bara sura över att regeringen nu får en chans att hitta en lösning på en stor valfråga?
Då känns det verkligen korkat att ta till med storsläggan och hota med att sänka den svenska arbetsmarknadsmodellen, speciellt om de inte tänker fullfölja hotet.