Efter sommaren sparkar regeringen igång arbetet med höstbudgeten på allvar. Traditionsenligt brukar ministrarna, nu ett gäng med något förändrad sammansättning, samlas på Harpsund i Sörmland. Efter budgetmangling är det kräftskiva. Och sedan raskt tillbaka till den politiska vardagen där tabeller ska färdigställas, budgettexter skrivas, och majoriteter säkras.
Det är under ganska särskilda förutsättningar som regeringen Löfven samlas för terminsstart i år. Den omfattande IT-skandalen ledde till ett oväntat högtryck i den politiska sommaren, och den politiska hösten kan bjuda på nederbörd. Ett politiskt samtal som fastnar i budgetformalia och personfrågor gynnar ingen – särskilt inte regeringspartierna. Innehållet i budgeten blir därför särskilt viktigt. Det är det naturligtvis alltid, statsbudgeten är det enskilda dokument som ger störst effekt i vanliga människors vardag. Men den budget som Magdalena Andersson presenterar i höst kommer att vara den sista höstbudget som regeringen presenterar innan valet. Det är av den anledningen också en naturlig bottenplatta för de rödgrönas reformvilja och ambitioner när vi går in i valrörelsen.
Det är därför outsägligt viktigt att man presenterar kraftfulla, verklighetsnära reformer.
Inför valet 1998 överraskade socialdemokratin med ett förslag på maxtaxa i förskolan. En stor investering, och något som ger direkta effekter i människors vardag. Maxtaxan trädde i kraft den 1 januari 2002, och många menar att det var en bidragande orsak till varför Socialdemokraterna gjorde ett överraskande starkt val samma år.
Det finns ingen anledning att vara nostalgisk över det tidiga 2000-talet. Men det finns anledning att dra lärdom av hur viktigt det är att presentera ett politiskt program som tror på politiken som verktyg för att åstadkomma rejäla förbättringar. Det finns en uppsjö av sådana att inspireras av när man snickrar ihop både valmanifest och höstbudget.
Den övergripande politiska utmaningen de närmaste fem-tio åren kommer att vara att skapa en fungerande arbetsmarknad som både kan bidra till integrationen och skapa långsiktiga, hållbara arbetstillfällen. Det kommer att krävas rejäla investeringar för att klara det.
Det är fortfarande besynnerligt att tandvården är så kostsam för så många medborgare. Företrädesvis äldre drabbas av skyhöga notor hos tandläkaren. Hur länge är det acceptabelt att inte behandla tänderna som en del av övriga kroppen, och inkludera tandvården i den generella välfärden?
Lägg därtill att vi länge haft en svår situation i den svenska sjukvården. I storstadsområdena är sjukvården överbelastad, BB-avdelningarna proppfulla, och väntetiderna långa. På landsbygden tvingas många vårdcentraler och sjukhus att stänga ner på grund av personal- och resursbrist. Att skapa en sammanhållen vård – även för enklare sjukdomsfall – och investera i att lösa personalbristen kräver stora politiska reformer.
En valseger kräver vardagsnära reformer. Och det kräver politiskt mod.
Det är något för Löfven och hans ministrar att fundera på, där i sensommarkvällen på Harpsund.