I den samhällsdebatt som ständigt pågår blir fokus ofta och naturligt lagt på de problem som vi ser i samhället. Våra folkvalda politiker ser ofta samma sak och försöker på bästa sätt, utifrån den egna ideologin, åtgärda dem.
Ofta står de olika ideologierna långt ifrån varandra i de lösningar de ser. När regeringsmakten ändras och det blir ett nytt politisk tänk blir det också nya lösningar på de problem som vi ser. Ofta blir åtgärderna för kraftiga. Vi kan ta sjukförsäkringen som ett exempel.
Under Göran Perssons (S) tid som statsminister ökade utgifterna för sjukförsäkringen i en för hög takt. Förutom det mänskliga lidandet som ligger bakom siffrorna riskerade kostnaderna att minska möjligheterna för andra reformer. Många ansåg också att sjukförsäkringen var för generös, då bland annat rätten till sjukpenning bara var kopplad till din arbetsplats.
Göran Perssons regering gjorde då vissa åtgärder för att minska på kostnaderna. De som sökte sjukpenning blev nu efter 180 dagar jämförda med hela arbetsmarknaden istället för enbart sin egen arbetsplats.
När Fredrik Reinfeldt (M) tog över makten 2006 slog pendeln över ordentligt. Från den givmilda försäkringen som Göran Persson skruvade på till en försäkring där sjuka blev utan ersättning om de var sjuka för länge.
Efter varje riksdagsval som slutat med en ny majoritet ser vi hur pendeln slår över och hur den förlorande sidan slåss med näbbar och klor för att de egna reformerna skall få vara kvar. Även om reformen inte löst problemet den kom till för, eller i värsta fall skapat nya.
Nyligen har ersättningen till LSS varit på tapeten då de som får ersättningen för att vårda närstående känner att rätten till ersättning stramas åt även om vårdbehovet kvarstår eller blir större. Samtidigt har Ekobrottsmyndigheten i skarpa ordalag varnat för att de enkla reglerna och bristen på kontroll har gett den organiserade brottsligheten mer eller mindre fri tillgång till vita pengar. Pendeln har varit på ena sidan och när den går tillbaka drabbar det fel personer.
Vår välfärdsmodell myntades tidigt som en modell där vi betalar efter förmåga och får efter behov. Så är det inte längre. Tanken var att skatterna skulle tas in där förmågan att betala skatt var som störst. Statlig skatt betalas inte av alla utan det finns en gräns som är satt vid rätt höga inkomster.
Gåvoskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt var skatter där de som hade förmåga fick bidra lite mer. Fastighetsskatten var också en skatt som var tänkt att betalas av de som hade förmågan, men som i vissa fall gick riktigt fel.
Arvsskatten och Gåvoskatten avskaffades 2005. Förmögenhetsskatten 2007 och Fastighetsskatten ersattes 2008 av en fastighetsavgift. Bara den statliga skatten på löner över en viss brytpunkt finns kvar av skatter som betalades efter förmåga.
Statens bidrag till kommuner, landsting och regioner har minskat. Skatten som vi betalar till de verksamheter som Region Gotland har är lika hög för alla på varje intjänad hundralapp. Att betala skatt efter förmåga har mer eller mindre förbytts till att alla betalar lika skatt för varje intjänad hundralapp.
Nu när regeringen vill pendla tillbaka mot den modell de flesta av oss vill ha möter de stort motstånd. Kommer pendeln någonsin att stanna på lagom?