När det händer något som river upp känslorna brukar många bli engagerade. Känslorna stormar och många har, vad de tror, enkla lösningar på problemen. När frågan gäller hur samhället fungerar kommer ofta krav på snabba och enkla förändringar och att till exempel politiker ska ta någon form av snabbt ansvar.
Personer som misstänks för brott ska straffas oavsett om de kan bindas till brottet eller inte. Odemokratiska organisationer ska vägras ha samma rättigheter som andra, oavsett vad lagar och regler säger.
I varje enskild händelse kan det ställningstagandet och de enkla lösningarna kännas bra. Men om man ser helheten kan man inte snabbehandla och fixa genvägar för enskilda frågor då de leder till att de skydd som finns inbyggt i demokratiska system faller bort.
De demokratiska systemen är uppbyggda under många år och de lagar och regler som överlever är de som det finns samförstånd för. Det är lagar och regler som vi har i dag har klarat av skiftningar i den politiska majoriteten. Skulle någon regering införa en lag som inte har en klar majoritet blir den ofta inte långvarig. Det ger en tröghet men också ett skydd mot impulsiva och korttänkta förändringar av lagar och regelverk.
Se på USA. Även om våra system inte är lika i sin uppbyggnad, är grunden, demokratin, densamma. President Trump tar det ena märkliga beslutet efter det andra, men systemet förhindrar att besluten gör någon större verkan.
Det inreseförbud han införde, olagligförklarades av ett antal domstolar då de stred mot konstitutionen. Hans beslut om att hoppa av Parisavtalet verkar inte bli så förödande för miljön som vi befarat, då delstater och privata företag tänker fortsätta jobba i Parisavtalets anda.
När det här hemma höjs röster för att hitta snabbspår och genvägar, för en i sig god sak, är de en fara för demokratin. Skulle vi gå med på de snabbspåren och genvägarna har vi öppnat vägar som blir svåra att stänga. Vad händer då om vi får en egen Trump i regeringen? Hur kan vi då förhindra att märkliga beslut får genomslag?
Men den ordning vi har i demokratiska länder är satt under stor press. Polen, Ungern och Turkiet är bevis på det. När politiska partier som inte respekterar det demokratiska samhället lyckas övertyga folket om att de har lösningen på landets problem, riskerar det demokratiska systemet att försvinna. Oppositionella och granskande journalister blir de första offren. Inskränkningar i yttrandefriheten och andra lagändringar som ökar på de odemokratiska partiernas möjlighet att fortsätta sin nedmontering av det demokratiska samhället följer snabb efter.
Därför kan vi inte heller ge efter för de odemokratiska strömningar som finns även här hos oss. Därför måste vi bemöta nazisterna och andra som vill förändra, men vi måste göra det inom det demokratiska systemet. Vi får inte skapa de snabbspår och genvägar som ofta nämns i debatten, för de öppnar upp vägar vi inte vill ska vara öppna.
För om de öppnas har vi börjat nagga på det skydd som vårat demokratiska system faktiskt ger vårat samhälle.