Ibland blir det lite för uppenbart att helheten glöms bort i dagens samhälle. Nu ska allt gå snabbt, rubriker hinner vi läsa, men inte vad artiklarna handlar om. Vi kan uppröras över att skola, vård och omsorg har resursproblem för att i nästa stund rasa över att politiker vill spara in på verksamheter de inte behöver bedriva. Samtidigt som vill vi ha lägre skatter, eller i alla fall inte högre skatter om de drabbar mig.
Vi kan uppröras över att personer får bidrag utan att det ställs några krav på dem, för att i nästa andetag bli arga över att regionen inte går in och stöttar Birkagården med de pengar de vill ha.
Det är rätt intressant att en av moderaternas mest kända företrädare, Inger Harlevi, står på barrikaden och kämpar för att regionen ska betala mer pengar till Birkagården.
All heder till Harlevi som uppenbart är en mycket empatisk och human person, men jag har svårt att se det engagemanget som hon har för utsatta människor i den politik det parti hon företräder driver. Jag upplever att Moderaterna står rätt långt ifrån barrikaderna där kampen för att utsatta människor bedrivs. Barrikaderna där Harlevi står.
Moderaterna har infört det nedsättande uttrycket ”bidrag” om våra socialförsäkringar. M vill att det ska införas ”bidrags”-tak och att det måste ställas krav för att utsatta människor som tvingats be om hjälp av samhället ska få ta del av ”bidragen”.
Följderna blir att de som inte kan anpassa sig, tillfälligt eller under längre tid, bara har kvar verksamheter som Birkagården eller kyrkan att vända sig till. Harlevi företräder ett parti som för en politik som inte vill stötta utsatta människor med skattepengar, samtidigt som hon själv kämpar för att skattepengar ska finansiera en verksamhet som stöttat utsatta människor.
Jag tycker den intressekonflikten är intressant.
När vi ändå är inne på Birkagården så verkar den gala som ska genomföras nästa söndag bli en succé. Jag har tidigare kommenterat att jag verkligen skulle uppskatta en gala för utsatta människor, där kända artister och personer med egna erfarenheter av att vara en av de utsatta på ett eller annat sätt, växlar plats på scenen.
En gala som även människor i utanförskap får en möjlighet att delta på. Givetvis drogfri, då en av de vanligaste orsakerna till att man hamnar på samhällets bakgård är just drogmissbruk och att en gala för de utsatta där ”societeten” minglar runt med champagneglas och snittar med rysk kaviar i högsta hugg skulle vara ett hån mot dem som gala är till för.
Därför blev jag glad när den första artisten som offentliggjordes var Tommy Nilsson, som själv har gått ut och berättat om sitt alkoholmissbruk, så möjligheten till att det blir en fin gala är rätt stora.
Men som jag började ledaren med, är den diskussion som uppkommit om finansieringen av Birkagården och Botaniska trädgården följder av den utveckling som vi krävt att samhället ska ta. En utveckling där vi själva inte ens ser den stora bilden.
Hur kan vi annars ena dagen kräva lägre skatter och att ”bidrag” inte ska betalas ut till vem som helst, för att i nästa stund rasa över att regionen inte tar ansvar för dem som inte skulle ha något ”bidrag” eller att skattemedel inte räcker till att finansiera den privata Botaniska trädgården. För allt detta hänger ihop och vi måste börja se den stora bilden.