Hittills under Almedalsveckan har de borgerliga partiernas lösningar på integrationen varit försämrade löner och villkor för arbetare.
Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna vill på olika sätt och med olika tydlighet sänka svenska arbetares löner. L och C pratar inte öppet om detta, men deras förslag skulle absolut få den följden, medan Moderaterna på sitt ekonomiska seminarium gav den tyska modellen, där allas löner sänkts, stort utrymme.
Centerpartiet och även Liberalerna vill förändra turordningsreglerna i LAS på ett sätt som drabbar arbetare. Förslaget från Centerpartiet skulle på ett mycket allvarligt sätt förändra maktballansen mellan arbetsmarknadens parter till arbetsgivarnas fördel.
Då arbetsgivarna redan i dag äger rätten att bestämma om det är arbetsbrist eller inte kan de om Centerpartiets förslag går igenom när som helst säga upp vem som helst, oavsett hur lång tid personen arbetat i företaget och oavsett om det egentligen är någon arbetsbrist. Arbetstagarna skulle bli helt livegna och otryggheten skulle breda ut sig ännu mer än den som redan finns. Redan i dag har över en femtedel av de anställda inom LO-yrken visstidsanställningar.
Flexibiliteten är med andra ord mycket stor på den svenska arbetsmarknaden. Det konkreta förslaget från Centerpartiet och Liberalernas vilja att förändra turordningsreglerna är bara ett sätt att gå de politiserade arbetsgivarorganisationerna till mötes för att ge arbetsgivare mer makt.
Det intressanta är, som jag skrev häromdagen, att förslaget skulle försämra företagsklimatet, något som Centerpartiet annars pratar så väl om. Men i valet mellan att försämra för arbetare och förbättra företagsklimatet väljer Centerpartiet striden mot arbetare.
Men borgerlighetens arbetarefientlighet tar inte slut i och med de direkta attackerna, utan de ger sig också på arbetares villkor indirekt.
Den svenska modellen som under Almedalsveckan hyllas av OECD och stjärnekonomen och Nobelpristagaren Joseph Stieglitz har en överbryggande effekt på de ekonomiska klyftorna i samhället. Välbärgade kommer alltid ha möjlighet att klara sig, men om personer med låga inkomster skulle behöva betala för samma vård, skola och omsorg blir ojämlikheten och klyftorna större.
De borgerliga partiernas återkommande förslag på skattesänkningar är därmed ett indirekt hot mot arbetares möjligheter till bra liv. När välfärden inte får de resurser som behövs blir den självklart sämre. De som har råd kan då köpa den välfärd de vill ha, utan att behöva dra ner på annat, medan den lågavlönade får prioritera. Sämre vård, skola, omsorg eller leksaker till barnen. De med de allra lägsta inkomsterna kommer inte ha något annat val en sämre vård, skola och omsorg.
Trots att ekonomerna på Centerpartiets ekonomiska seminarium var helt överens om att välfärden behöver sina skatteintäkter. Vill man sänka skatter på exempelvis arbete måste någon annan skatt höjas eller skapas.
Vill man förbättra den svenska modellen ska den göras om helt och hållet. Det duttandet som alla partier nu håller på med är inte bra för den internationellt hyllade svenska modellen eller för svenska arbetare.