Jag möter ofta väljare som tycker det blir allt svårare att sortera och sålla i den strida strömmen av politiska budskap. Hur närma sig politiken för att kunna göra det kloka, medvetna valet? Jag brukar förorda en röst på Socialdemokraterna, men jag är ödmjuk inför att socialdemokratisk politik inte passar alla. Fördelningspolitik går inte hem i alla läger.
En uppmaning som däremot brukar ge upphov till spännande samtal är frågor som ’vilket parti tror du bäst kan bidra till att samhället utvecklas till det bättre?’ samt ’vilket parti tror du lägger mest möda på att förbättra just dina villkor?’.
Självklart landar vi olika, men på den senare frågan finns det ett perspektiv som borde beaktas långt mer än det gör, nämligen löntagarperspektivet.
Löntagarkollektivet är en enorm grupp i Sverige idag, när förändringar av godo sjösätts för den här gruppen får det enorma effekter.
Ett konkret exempel är diskussionen om höjd pensionsålder. I grunden anser jag det rimligt: vårt gemensamma åtagande växer och vi lever allt längre och är dessutom friskare - visst kan vi i gemen arbeta några år till?
Jag är dock helt på det klara med att den hållningen inte är gångbar i en försvarlig del av löntagarkollektivet, inte minst i delar av välfärdssektorn, där villkoren är så utslitande att det är en bedrift att klara av att jobba till runt 60.
En rörelse mot en högre pensionsålder måste därför - i rättvisans namn - paras med kraftfulla åtgärder för ett mer hållbart arbetsliv. Rätt hanterat kan den högre pensionsåldern främja viktiga reformer i flera yrken som dras med förskräckliga ohälsotal.
Ett annat område som är av självklar vikt för de allra flesta löntagare är skyddsnätet, att a-kassan fungerar som en omställningsförsäkring när vi rör oss från ett arbete till ett annat (och ligger på en nivå som gör att vi inte måste lämna hus och hem) och att sjukförsäkringen tar hänsyn till att vi är just sjuka och medger ersättning under den tid vi inte kan jobba.
Vitala byggstenar i ett system där de flesta löntagare - trots en tidigare finansministers rekommendation - inte har en årslön på banken. En annan del av en effektiv och löntagarvänlig omställning är utbildning - att kunna vidareutbilda sig till något nytt om ens nuvarande arbete försvinner. Något som blir allt vanligare.
Och apropå årslön, det finns partier som säger sig satsa på löntagarna genom att sänka skatterna. Det ger förvisso extra slantar i löntagarens plånbok, men inte i den omfattningen att hen kan köpa sig fri från de försämringar som samma skattesänkning finansierats med.
Kanske tänker jag galet. Kanske är jag en av få som funderar i de här banorna, men det här är ändå ett tips till den väljare som känner sig vilsen i vad partierna har att erbjuda. Sveriges löntagare är många, många.
Varje seriöst politiskt parti borde på rak arm kunna svara på vad det gjort för att förbättra villkoren för löntagarna.
Har man kanske höjt a-kassan? Satsat på arbetsmiljöförbättringar? Främjat lönekartläggningar? Tänker man försämra lagen om anställningsskydd (LAS)?
Om alla andra frågor lyser med sin frånvaro, så ställ åtminstone som löntagare frågan: ’vad vill ditt parti göra för mig och mina kollegor?’.