För många anställda har hot blivit en del av vardagen. Under min tid som lokalombudsman för IF Metall förändrades mycket i säkerhetsarrangemangen kring de av mina arbetskamrater på avdelningsexpeditionen som jobbade med a-kassan.
Allt eftersom försäkringen försämrades och större krav ställdes på de arbetslösa, fick a-kassehandläggare runt om i landet motta fler och fler hot från medlemmar. A-kassehandläggarnas arbete gick mer och mer över till att ta obekväma beslut. Medlemmar som redan hade låga inkomster blev plötsligt helt utan.
Inte för att de gjorde något annorlunda än tidigare, utan för att regelverken stramats upp vilket många medlemmar inte hade uppmärksammat. Det tog också tid att ta in de nya reglerna vilket ledde till konflikter.
Vi som jobbade på avdelningarna fick gå kurser i hur vi skulle tänka för att minimera riskerna. Saxar, brevknivar och andra vassa föremål skulle hållas i lådor eller utom räckhåll för besökare. Larm installerades. Det skulle finnas möjlighet för den anställda att ta sig ut ur rummet utan att behöva passera besökaren.
Väggar öppnades upp till rummen bredvid, både som flyktväg och som möjlig väg för assistans. Vissa mer känsliga ärenden togs ifrån de lokala handläggarna och hamnade istället på handläggare i Stockholm på den centrala a-kassan. Allt för att minska riskerna för hot och fysiskt våld.
Jag kan mycket väl tänka mig att anställda inom socialtjänsten, arbetsförmedlingen och andra utsatta grupper fått liknande utbildningar och ändrade arbetsplatser.
Nu är det inte bara myndighetsanställda som drabbas av hot och våld. Även personal inom kollektivtrafiken är utsatta, och främst då chaufförer och spärrvakter. Ett problem som fackförbunden Kommunal och Seko tagit tag i för sina medlemmars skull.
Samma problem drabbar många mindre kiosker, bensinmackar och affärer. Där är det i och för sig rånare som slog till och inte enskilda personer som fått sin ekonomi raserad. Men åtgärder vidtas även där. Ensamjobb är ifrågasatt, nya smarta system för att ta hand om kontanter utvecklas och vi uppmanas att betala med kort.
Av samma orsak har fler och fler bankkontor övergått till att vara kontantlösa.
I dag läser vi om hur hat och hot drabbar sjukhuspersonal, främst på landets akutmottagningar. Problemen är inte nya, men de har blivit större. Upprörda och oroliga anhöriga, som i förtvivlan vill veta hur deras anhörigas tillstånd är, har akutmottagningarna alltid fått ta hand om. Samma sak med människor som är en fara för både sig själva och omgivningen på grund av påverkade av sjukdom, narkotika eller alkohol.
Det som verkar vara nytt är att kriminella gäng försöker bevaka sina skadade gängmedlemmar på sätt vi aldrig kan acceptera. Jag hoppas verkligen att man pratar om riskerna för hot och våld med anställda inom utsatta branscher, och att det finns åtgärdsplaner för vad som ska göras om det händer.
Problemen är nu inte isolerade till arbetsplatser utan har också eskalerat på Internet, där hat och hot är vanligt förekommande mot personer som inte tycker som man själv. Främst riktat mot kvinnor som tar plats och har åsikter som inte gillar. De ska hotas tillbaka till spisen och tiga i församlingen.
Problemen med hot, hat och direkt fysiskt våld mot välfärdsarbetare i tjänst har ökat i samma utsträckning som klyftorna i samhället. Samma fenomen gäller för det ökande näthatet. Givetvis ska förövare gripas och lagföras.
Men det är de stora sociala skillnaderna som får hat, hot och våld att öka. Det är där åtgärderna ska sättas in för det är jämställda samhällen som människor känner sig trygga.