I morgon startar Almedalsveckan. Till Visby kommer representanter från politik, intresseorganisationer och näringsliv med mera, med många olika agendor och åsikter. Men samtidigt har väldigt många av dem väldigt mycket gemensamt. Mer än att de samlas på samma krogar i Visby för att dinera för andras pengar. Utbildning. Referensramar. Världsbild. Från vänster till höger, från stat till företag, från lobbyist till aktivist, så omfattas nästan alla av något som skulle kunna beskrivas som en urban värdegemenskap. Och från insidan av denna gemenskap, där dessa värderingar sällan får mothugg, är det mycket av det som hänt på senare år som blir svårbegripligt. Sverigedemokraternas tillväxt. Trump. Brexit. Till exempel.
Sverigedemokraterna må närma sig 20 procent i opinionsmätningarna som landets näst största parti, men Almedalen är verkligen en bortaplan för dem. De som av sympati eller antipati säger sig stödja SD befinner sig någon annanstans.
Jag tänker på en artikel publicerad i magasinet Axess: http://tinyurl.com/yb3kj9o9. David Goodhart på tankesmedjan Policy Exchange berättar om varför han brutit upp ur den liberala Londoneliten. Han delar in befolkningen i två värderingskluster:
”de välutbildade och rörliga som betraktar världen från ’var som helst’ (Anywhere) och som uppskattar oberoende och flexibilitet står mot de mer rotade, vanligtvis mindre välutbildade som ser världen från ’någonstans’ (Somewhere) och prioriterar grupptillhörighet och trygghet.”
Det är naturligtvis en förenkling. Men jag tror att det är en förenkling som får oss att se världen tydligare och förstå den (och våra medmänniskor) bättre. Det blir också väldigt tydligt hur det kan uppstå en förtroendekris i ett samhälle där den etablerade och självbekräftande klassen ser världen på ett sätt, medan de som är mer rotade och knutna till sin plats i världen ser sin verklighet helt annorlunda.
För den ena sidan är exempelvis globalisering och migration krafter som skapar en skön ny värld med färre gränser för deras och andras liv. För den andra sidan är det hot utifrån som förändrar den del av världen de identifierar sig med.
David Goodhart tar Brexit som exempel. De han kallar Varsomhelstare ser hur EU öppnat kontinenten för dem och de känner sig snarare berikade än utkonkurrerade av de européer som använder öppenheten för att resa i andra riktningen, till Storbritannien.
”Å andra sidan är det betydligt mindre troligt att Någonstansare har fallenhet eller meriter för att arbeta utomlands. Dessutom möter de ofta direkt konkurrens från EU-medborgare som kommer till Storbritannien – mer än en tredjedel av produktionen inom livsmedelssektorn (runt 120 000 arbetstillfällen) har fyllts upp av östeuropéer under de senaste åren, från nästan noll före 2004.”
I Sverige är det väl inte konkurrensen på arbetsmarknaden som gjort migrationen till en het fråga och ett förtroendeproblem mellan väljare och valda. Vi har ju, tillsammans med Norge, Europas sämst fungerande integration på arbetsmarknaden. Det handlar mer om hur migrationen förändrar landet och hur den belastar den välfärdsstat som behöver stor tillit och acceptans för ”solidarisk” finansiering via skattsedeln för att fungera väl. Men länge valde de som styr Sverige att blunda för detta. Och de levde inte i de områden där konsekvenserna av politiken blev tydligast
Flyktingkrisen hösten 2015 blev något av en chockterapi. Partierna tvingades anpassa sig mer till Någonstansarnas värld, eftersom den visade sig verklig. Ännu har inte förtroendet återvunnits. Men jag hoppas det sker, att Varsomhelstarnas och Någonstansarnas världsbilder närmar sig varandra. Så att vi slipper en framtida statsminister Trumpen.