I skrivande stund har gårdagskvällens möte i Fårösund ännu inte ägt rum. Men jag vågar mig på en prognos om att det kommer att vara välbesökt.
Migrations- och integrationsfrågan är nu den viktigaste inte bara på mindre orter med mycket hög andel asylsökande bland de boende. Det är nu den fråga som 40 procent av befolkningen anser vara viktigare än alla andra frågor, enligt en opinionsundersökning från institutet Ipsos. Viktigare än ekonomin. Viktigare än skola, vård och omsorg. Viktigare än jobben.
Att det blivit så är ett misslyckande. Centrala framtidsfrågor som påverkar hela befolkningen borde vara viktigare än frågor om hur nya människor kan ansluta sig till vårt samhälle och hur de blir en del av det.
Vi skulle inte ha hamnat i denna situation om inte Sverige framhärdat i en ohållbar migrationspolitik tills dess att trycket blev så stort att situationen blev akut. Och när frågor blir akuta så blir de också väldigt viktiga. Det är krisens natur.
Migrations- och integrationsfrågan kommer dessutom att fortsätta vara viktig för lång tid framöver, även om trycket på asylmottagningen minskat och även om antalet asylsökande per vecka nu är mindre än en tiondel av vad det var under höstens flyktingkris. Även om antalet asylsökande fortsätter att vara förhållandevis lågt under hela 2016. Vilket verkligen inte behöver bli fallet.
Anledningen är att det svenska samhället är så ordnat att vi inte klarar av att integrera nykomlingar på ett bra sätt. Sverige och Norge är de länder där skillnaden i förvärvsfrekvens är störst mellan inrikes och utrikes födda.
Sverige har länge bedrivit en generös asylpolitik, vilket inneburit många nya invånare på arbetsmarknaden med bristande språkkunskaper och bristande utbildning. Men samtidigt innebär ”den svenska modellen” – omhuldad främst men inte enbart av Socialdemokraterna – att vi inte ska ha några, eller åtminstone inte många, lågkvalificerade arbetstillfällen. De har medvetet prisats ut från arbetsmarknaden, med hjälp av skatter och med avtal frampressade i uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter.
Nu gillar man att prata om ”matchningsproblem” på arbetsmarknaden. Om skillnaden mellan den arbetskraft som efterfrågas och den som står till buds. Och om hur denna matchning kan bli bättre med hjälp av bland annat utbildning. Nå, den som kliver in på den svenska arbetsmarknaden utan språkkunskaper och med inga eller bara några års skolgång, den har ett väldigt stort matchningsproblem.
En viss insikt om detta verkar nu sprida sig. Men de åtgärder som hittills aviserats, som en utökning av de hushållsnära tjänster som omfattas av de skattemässigt förmånliga rut-principerna, är helt otillräckliga för att föra hundratusentals från utanförskap och in på en arbetsmarknad där de har reella möjligheter att bygga sig en bättre framtid.
Om Sverige ska ha en generös migrationspolitik så kräver det i längden en helt ny syn på arbetsmarknaden.
Om Sveriges arbetsmarknad kunde förändras för att ge utrymme för fler människor och fler sorter av mindre kvalificerade jobb, då skulle migrations- och integrationsfrågan bli mindre akut. Och mindre viktig jämfört med andra politiska frågor. Det vore verkligen bra.