Martin Valfridsson presenterade i går sin utredning om tiggeriet. Han är även nationell samordnare för frågan. Valfridsson menar att det egentligen inte behövs några lagändringar för att motverka tiggeriet, men exempelvis behöver polisen upprätthålla de lagar som redan existerar. Bland annat genom att avhysa dem som bosätter sig där de inte får, exempelvis på privat egendom.
Sveriges kommuner behöver också samordna sig kring hur de bör hantera problemet, istället för att varje kommun ska göra sin egen bedömning.
Men kanske den viktigaste anledningen till att i dag omkring 4 700 EU-medborgare tigger på gator och torg i Sverige är svenskarnas relativa givmildhet. Valfridsson påpekar, vilket han tidigare gjort tillsammans med den ansvariga ministern Åsa Regnér i en debattartikel i DN, att de pengar som läggs i tiggarnas koppar skulle göra mer nytta om de användes för att förbättra tiggarnas situation i hemländerna på Balkan.
Att ge pengar till tiggarna finansierar en kultur av dubbelt utanförskap, där tiggarna lever i vårt samhälles utkant samtidigt som de är frånvarande från sina hem och sina barn i utkanten av hemlandets samhälle. Utanförskapet går vidare, från år till år och från generation till generation, och inga slantar i en kopp kan bryta det förhållandet. Det kan däremot insatser för att skapa ett bättre liv i tiggarnas hemländer. Utbildning och arbetstillfällen kan göra underverk.
Det finns anledning att befara att man, genom att ge pengar till tiggare istället för exempelvis till hjälporganisationer, på lång sikt faktiskt bidrar till att framtiden för Balkans fattiga blir sämre än vad den annars kunde ha blivit. På samma sätt kan det förhålla sig när välmenande organisationer och kommuner bidrar till att lösa tiggarnas boendeproblem i Sverige. Även det bidrar till att upprätthålla en ordning som är skadlig för samhället och för själen. Det cementerar sakernas tillstånd istället för att försöka åstadkomma en förändring.
Det är vi som lockar tiggarna till Sverige. Kan vi inte, nu när vi fått upp ögonen för deras situation, hjälpa dem utan att de ska behöva överge sina barn?