Räddningstjänsten på Gotland har skickat personal för att hjälpa till med bränderna på fastlandet, trots att brandfaran och därmed riskerna är stora även här. Men jag har egentligen inga synpunkter på det. Ett pågående nödläge slår ett hotande.
Men det är klart att jag oroar mig över vad räddningstjänsten klarar av att hantera med nuvarande organisation, när den dessutom är decimerad. Då en omorganisation beslutades i förfjol sade Region Gotlands räddningschef Dick Svennefelt till GA:
– Vi har faktiskt haft rekryteringsproblem i 15 år som eskalerat och flyttat runt. Nu har länsstyrelsen som är tillsynsmyndighet tröttnat och sagt ”gör en organisation som ni kan bemanna”.
Det innebar, så vitt jag kunde bedöma, att räddningstjänsten under ett och ett halvt decennium haft en organisation på pappret, men i verkligheten fanns det vakanser som gjorde att organisationen var en annan och mindre slagkraftig. Åtminstone vad avsåg numerär.
Omorganisationen skulle leda till fler heltider och färre av de svårtillsatta deltidstjänsterna. Vad innebär det för kapaciteten att hantera exempelvis en stor skogsbrand på Gotland?
I samband med bränderna på fastlandet – och under Almedalsveckan – så har brandfacket BRF larmat om att det saknas flera tusen deltidsbrandmän i Sverige.
Sedan en lång tid har både stat och kommun i Sverige inte planerat och förberett sig för att det värsta kan hända. Det har knaprats och knaprats på den hårda kärnan i det offentliga uppdraget för att effektivisera och få mer pengar över till andra offentliga tjänster och transfereringar. Staten har eftersatt försvaret och den civila beredskapen. Landstingen minimerar sina tillgängliga vårdplatser.
I Expressen uttalar sig regeringens särskilda utredare av Västmanlandsbranden 2014 Aud Sjökvist. Hon konstaterar att svensk räddningstjänst nedrustats under lång tid, ett sparande enligt ”osthyvelsprincipen”, sedan staten upphävde 2003 de regelverk som tvingade kommunerna att upprätthålla en viss nivå. Och det tycks inte ha blivit bättre sedan branden i Västmanland. Däremot har myndigheterna varit snabbare med att be om utländsk hjälp.
Samtidigt anser sig många av Sveriges kommuner ha råd med evenemangsarenor, äventyrsbad och för att ta ett exempel ur den stora frivola högen, klimatångestterapi (Luleå).
Det har varit stort fokus på de vattenbombplan som Sverige tvingats låna in. De kan säkert ha sin betydelse, även om deras effektivitet också ifrågasätts. Men jag tror att det är ett sidospår i debatten om Sverige ska ha egna vattenbombare eller låna vid behov. En mycket större fråga är att vi försummat att bygga ett robust samhälle med stor kapacitet att hantera olika typer av kriser.