Socialdemokraternas ekonomiska seminarium började med en föreläsning av ekonomiprofessorn och Nobelpristagaren Joseph Stiglitz, som sjöng välfärdsstatens lov. Globaliseringen har gjort välfärdsstaten svårare att finansiera, menade han, men den gör också att välfärdsstaten behövs mer än någonsin. Om det utökade välståndet inte kommer alla till del så får vi, som i USA, en utveckling mot ökat missnöje som kan leda till att en demagog som Donald Trump kommer till makten.
Sedan var det finansminister Magdalena Andersson. Hon sjönk just den svenska modellens lov. Sedan blev det frågestund. På sätt och vis. Man fick sms:a frågor till moderatorn, som ställde dem om hon hade lust. Så undviker man ovälkomna frågeställningar. Det känns tryggare för arrangören men tråkigare för publiken.
Allt var inte ointressant. Men samtidigt förstår jag inte riktigt syftet med övningen. Välfärdsstatens vara eller icke vara är inte skiljelinjen i svensk politik. Det partierna debatterar är olika reformer och justeringar inom välfärdsstatens ram. Hur man bäst rustar den för framtidens utmaningar. Hur man kan finansiera utan att skada vår kapacitet att skapa välstånd. Ambitionsnivåer och prioriteringar.
I sammanhanget hade det exempelvis varit intressant att höra Stiglitz och Andersson resonera om hur Sverige ska möta de utmaningar som följer i migrationens spår. Stiglitz talade om vikten av full sysselsättning. Men under en och en halv timme av seminarium sade ingen av dem ett ljud om hur det ska gå till i ett land där vi tvingas hantera ett gigantiskt och växande utanförskap för hundratusentals invånare som på grund av bristande utbildning och språkkunskaper står väldigt långt från den reguljära arbetsmarknaden.
Jag förstår inte hur man kan arrangera ett seminarium om välfärdsstatens framtid och vikten av arbeten och ett välfördelat välstånd, utan att alls ta sig an dessa frågor. Det är som om Socialdemokraterna befann sig i ett parallellt universum som praktiskt nog saknar de problem som de inte vill ta i.
Vet inte var Moderaterna har befunnit sig hittills under den här Almedalsveckan. Jag har inte sett till dem. Men i morgon arrangerar Moderaterna åtminstone sitt ekonomisk-politiska seminarium på temat ”Integration och internationalisering – Ekonomiska reformer för jobb och sammanhållning”.
Moderaterna tar itu med dessa frågeställningar. Det har även Liberalerna och i går Centerpartiet gjort under Almedalsveckan.
Men Socialdemokraterna? Vad säger de om integrationsutmaningen och villkoren för välfärdsstatens fortlevnad i denna situation? I vanliga fall börjar de tala om behovet av utbildning, som om det vore en magisk universallösning, varefter de kör huvudet i sanden. På partiets seminarium i går kom de inte ens så långt.