Träd är högst påtagliga och substansiella. Fråga vem som helst som kört på ett bastant träd och överlevt. De flyttar inte på sig.
Kanske är det därför en fråga som borde vara lätt kan vara svår att svara på. Var kommer trädet ifrån? Alltså, varifrån hämtas huvudsakligen det material som ett träd är uppbyggt av? Jag såg en brittisk panelshow på BBC (QI) med odiskutabelt smarta deltagare som misslyckades med att besvara frågan korrekt. De trodde att trädet liksom sög upp sina ”byggstenar” ur marken. Något så konkret och fast måste väl hämta sitt ursprung ur något lika gripbart?
Inte alls. Den största beståndsdelen i trä – 50 procent i torr ved enligt skogssverige.se – är kol. Och 42 procent är syre. Och kol och syre hämtar trädet ur ”tomma” luften. Från växthusgasen koldioxid. Trädet byggs av gas som vi inte kan se och inte känna annat än som en vind.
Expressens krönikör Johan Hakelius – till vardags på tidskriften Fokus – skrev häromdagen om något som borde vara en stor nyhet men som bara fått notiser. Schweiziska forskare har beräknat att två tredjedelar av den koldioxid som människan tillfört luften – genom att bränna fossila bränslen med mera – skulle kunna bindas med en redan existerande och extremt lågteknologisk metod. Plantera träd! Träd som bygger sig själva och gör virke av koldioxiden. Detta till en stor men hanterbar kostnad av 300 miljarder dollar, utan att jordbruksmark tas i anspråk.
Detta kan bli koldioxidlagring av en helt annan typ än planerna på att pumpa ner gasen i berggrunden och hoppas på att den stannar där.
Hakelius har en teori om varför detta inte blir en stor nyhet. Den passar inte in i domedagsdramaturgin:
”Den främsta kritiken verkar gå ut på att trädlösningen är alldeles för bra och enkel. Trädplantering KAN inte duga som bot på Ragnarök. Det är för futtigt. Ett alltför trevligt sätt att rädda världen.”
Hur skulle det se ut om denna enkla lösning accepterades?
”Vad ska de då göra av ångesten, skammen, försakelserna och hysterin?”
Tyvärr tror jag att han har rätt. Åtminstone just nu. Men jag tror också att det stundar en rekyl på den senaste tidens undergångsretorik och klimatpanik. När vi blir mer intresserade av praktiska lösningar än av klimatångest, symbolpolitik och straffpredikningar så blir samhällsdebatten kanske mera mottaglig för de schweiziska träden.