Gårdagens brev till ledarsidan, från åtta överläkare och en specialistläkare, tecknade en oerhört allvarlig bild av läget inom hälso- och sjukvårdsnämndens fögderi. Viktiga frågor försvinner i de övre delarna av den röriga maktstrukturen. Ledarskapet är otydligt. Förtroendekrisen mellan ledning och medarbetare är ömsesidig. Sjuksköterskor flyr lasarettet. Och så vidare.
Det är egendomligt hur lättvindigt hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Stefaan De Maecker anser sig kunna vifta undan denna och annan kritik på nyhetsplats i gårdagens GA. Han sade bland annat:
– Det ropas efter den där starka ledaren som ska lösa problemen, när vi vet att det handlar om kostnadsutveckling och ett hittills olöst problem nationellt.
Jag har då inte hört någon ropa efter ”en stark ledare”. God ledning, däremot, är det många som ber om. Ledningsproblemen inom Gotlands hälso- och sjukvården är absolut inte ett nationellt problem. Det är högst regionala förhållanden som frustrerar medarbetarna.
Den så kallade matrisorganisationen, som gör ledningen oklar och ansvaret otydligt, har aldrig fungerat som tänkt trots alla år av inkörning. Stefaan De Maecker verkar ha en egendomligt splittrad inställning till denna matrisorganisation. Han vill inte avskaffa den. Han vill inte i grunden förändra den. Men han är samtidigt angelägen om att ge Alliansen skulden för att den infördes. I gårdagens GA påpekade han att:
– Jag vill betona att det var allianspolitikerna som drev fram den här matrisorganisationen. Jag upplever att bristen på förtroende var som störst när man genomförde den, trots att det var så stort motstånd.
Är inte det ett ovanligt dåligt argument för hans egen passivitet?
Stefaan De Maecker hävdade i gårdagens intervju att ”vi kan inte slakta vården som vissa ger sken av”.
Vem är det han argumenterar emot? Vilket ansikte vill han sätta på den slagpåsen?
Är det inte så att det är just den bristfälliga styrningen av hälso- och sjukvården som i framtiden kan skapa en situation där radikala och oönskade åtgärder blir nödvändiga? Jag ska inte påstå att Stefaan De Maecker vill slakta vården. Men efter mer än fem år med ansvar för den – och för den matrisorganisation han limmar på Alliansen – så verkar han ovillig att göra något åt de grundläggande problem som ödelägger hälso- och sjukvårdens möjligheter att fungera bättre.