Från Visby har jag intrycket att det är samma tiggare som fortlöpande har hand om samma platser och uppgifter. Hur går den arbetsfördelningen till? Hur kommer det sig att det – åtminstone mig veterligen – förekommer några revirtvister? Inte sedan det moderna tiggeriets begynnelse på Gotland för mer än fyra år sedan, då det anlände en konkurrerande grupp tiggare till ön och Regionen (!) hjälpte till att finansiera deras avhysning och återvändande till fastlandet. Efter förhandlingar stod Röda korset för bensinpengarna och Region Gotland för färjebiljetterna.
Hur reviren kan hävdas framgick väl när en av SVT:s reportrar tänkte pröva på livet som tiggare på Stockholms gator. Det gick inte så bra, i dubbel bemärkelse. Han fick inte så mycket pengar. Och var han än satte sig så kom det snart verkliga tiggare och förklarade att platsen tillhörde dem eller någon annan. Så det var bara att masa sig iväg, gång efter gång. Vilket han klokt nog gjorde eftersom det tidigare förekommit att strider om tiggarrevir blivit våldsamma.
Det verkar ju som om Gotland är ett väl inmutat område för tiggeri. Det är naturligtvis svårt att med säkerhet säga hur detta territorium hävdas. Finns det överordnade muskler som kan skrämma bort konkurrenter och ta ut avgifter för de tiggarplatser som delas ut? Eller är det ett kollektiv av jämlikar som på något sätt lyckats muta in Gotland enligt sedvänjor som vi inte känner till? Eller förhåller det sig på något tredje sätt?
Vad tiggeriet INTE är ett exempel på, är den nödställda individens frihet att be om hjälp. Det blir ju uppenbart när SVT:s reporter försökte tigga att den "friheten" bara existerar för den som av någon makt tilldelats tiggerirättigheterna för området. Det är en organiserad och professionell verksamhet.
Vill vi verkligen att Region Gotland, genom projekt Vinternatt, hjälper till att permanenta dessa förhållanden? Jag tycker att Regionen – och staten – borde agera för att tiggeriet av så kallade EU-migranter från Balkan upphör.
Vad har svenska folket lärt sig av detta tiggeri. Att döma av den tiggande SVT-reporterns erfarenheter, både som tiggare och som medborgare, så har de flesta i landet lärt sig att titta åt ett annat håll. Jag tycker inte att man ska ge pengar till tiggare. Men det är ändå ingen bra lärdom.